Äntligen ett långpass över 20 kilometer med bra känsla. Precis vad jag behövde för självförtroendet inför maraton. Kortare pass har känts bra, testloppet gick utmärkt, men just långa långpass med bra känsla har lyst med sin frånvaro. Jag har kämpat på, men det har känts motigt. 

Nu orkade jag springa nästan hela vägen och tempot var okej. Jag tappade mot slutet, men det skyller jag helt på motvinden. För benen och lungorna var pigga, men ibland blåste det så mycket att det kändes som om jag inte kom framåt. 

Det var varmt och svettigt och jag sprang inte med min vätskeväst. Förra veckan som jag sprang långpass hade jag den och jag tyckte att den var obekväm. Eller tja, jag hade ont/spänt mellan skulderbladen och det var också därför det kändes extra tungt. För det kändes som om jag inte fick luft. Om det berodde på västen eller inte? Nu i alla fall när jag inte hade västen, kändes det bättre. Eller så var det för att jag idag hade en annan sportbh än sist. Eller så var det bara dagsform. Det är svårt att veta. 

Jag hade med mig fyra stycken energichews och en gel. Av gelen lyckades jag kanske dricka en tredjedel och resten spillde jag på tröjan och händerna. Kladdkatastrof. Det är delvis en orsak till varför jag föredrar chews. Det är så mycket lättare. Inget kladd och känns som att äta godis. Inte som en sliskig gel. Fast jag hade önskat chips. Jag tyckte att jag klarade mig bra utan vatten, men var sugen på salt. Nästa gång sedan.

För nu är jag igång med långa långpass igen. Igår blev det nästan 21 kilometer. Nästa vecka siktar jag på 23.