Det här var kul, det här gick bra var ungefär det jag sa åt Sam när jag korsade mållinjen på Tallinn maraton 2025. Nervositeten hade varit hög hela veckan, högre än normalt. Kanske för att jag visste att jag var i form, men kanske också för att det gick så dåligt förra året då jag också var i form. Hur skulle det gå i år?

Tallinn maraton 2025 race report

Förväntningarna var höga. Jag var i form. Jag hade tränat bra hela året och ville springa på rekordtider. Under fem timmar var det stora målet, men 5:10 var kanske det mer realistiska. Peppen och ivern dog lite när det bara lovades regn, regn och mer regn för loppdagen. Jag refreshade väderprognosen konstant och när vi på söndag morgon satt och åt frukost på hotellet ösregnade det. Alltså verkligen ösregnade. Jag var så osugen på att springa, men tänkte att har jag kommit så här långt kan jag inte ge upp nu. Klart jag ska springa. Förstås. 

Mot starten, bajamaja besök i regnet och till startfållan. Jag startade i startgrupp tre av fyra och direkt när startskottet gick blev jag omsprungen av typ alla. Jag ska ta det lugnt i starten, fokusera på mitt eget tempo och inte dras med, skrev jag innan. Första kilometer, 6:30. Jo tjena. Nå helt okej ändå, inte så att det var 4:30 tempo, men för hård öppning. Det visste jag.

Allt kändes bra i början och mitt mantra fram till tio kilometer var settle into it. Jag vet inte vad det heter på svenska, men hitta mitt eget tempo. Andas, känn in. Det är långt kvar ännu, det här är bara uppvärmning. För värmde jag upp vid starten? Nej, jag stod och huttrade i regnet med jackan på. Viftade lite på benen när jag stod i bajamaja kön. 

Förra året fick jag ont i knät redan vid kilometer 14 och jag var nästan nervös inför det innan. Jag liksom väntade på det. Men kilometer 18 allt känns bra, kilometer 22 allt känns bra, kilometer 24 allt känns bra. Hej, snart får jag lägga på musiken. Kilometerna tickade på fort och allt kändes fint i kroppen. Jämnt tempo hela tiden, ibland strax över 7:00 och ibland strax under 7:00. 

Planen var att lägga på musiken efter 25 kilometer och sedan öka tempot. Jag hade försökt räkna ut vad klockan ska visa vid 30 kilometer om jag ska ha en chans att komma under fem timmar. Jag tror jag kom fram till att 3:40 är okej, men 3:30 är ännu bättre. 30 kilometer passerades med 3:35 på klockan, nu kör vi. Du kan ta under fem timmar. 

Vid 32 kilometer var tanken att öppna spjällen och springa på. Bara tio kilometer kvar, nu gäller det. Jag sprang i tempon kring 6:45 och gav allt. Känslan var HELT annorlunda mot förra året då jag bara gick mot slutet. Nu kände jag mig stark och jag sprang. Inga krämpor i kroppen, utan pigga ben. Nåja, men det gjorde inte ont.

Jag kollade på klockan och i något skede visste jag att jag skulle ha svårt att komma under fem timmar, men att jag skulle komma nära. Att jag lätt skulle klara 5:10 som var mitt silvermål. Jag gissade på något mellan 5:03 och 5:05. Den officiella tiden är 5:04:07 och det är jag så jäkla nöjd över. 

Det är överlägset min näst snabbaste tid och det är väldigt nära pers. Jag är kanske ändå mest nöjd över känslan i kroppen. Jag sprang i princip hela loppet, förutom vid vätskestationerna, ett bajamaja besök och när jag skulle lägga på musiken. När jag kollar på Garmin visar den löptid 4:48 och gångtid 15 minuter. Inte som förra året där jag i princip gick hälften. Okej, inte hälften, men så mycket mer än 15 minuter. 

Nu blev känslan efteråt att det här var kul och gick bra. Förra året tror jag att jag skrev på Facebook att jag aldrig någonsin kommer att springa maraton igen. Nu efter Tallinn maraton 2025, påmindes jag igen om varför jag självklart kommer att springa maraton igen.