Tagg: race report

Race report Tallinn 10 kilometer

Det var trångt, men det var jäkligt kul. Ungefär så kan jag sammanfatta Tallinn 10 kilometer. Som vanligt levererade Tallinn världens folkfest och jag sprang med en stort leende på läpparna  hela loppet. Jag hade så kul när jag sprang att jag nästan glömde bort att springa. Jag var på sightseeing och kollade mest omkring mig. Vi sprang till exempel igenom Kultuurikatel, en gammal industribyggnad/skorsten. Hur coolt?  Jag hejade på andra löpare, highfiva:de publiken, jag sjöng med i musiken som dånade från högtalarna, jag klappade händerna och hade ett löparparty för mig själv. Och cirka tio tusen andra löpare.

tallinn 10 kilometer

Om jag någon gång har tyckt att det varit trångt när jag sprungit Paavo Nurmi i Åbo eller när jag sprungit halvmaraton i Tallinn, är det inget upp mot trängseln jag upplevde under Tallinn 10 kilometer. Det var tio startgrupper, jag var i grupp fem (E). Den syns inte på bilden nedan, utan jag stod långt långt bak. Alla startade samtidigt och det tog fyra minuter (!) från att startskottet gick till att jag korsade startlinjen. Jag tror inte ens att jag hörde startskottet, jag stod så långt bak. Då var det ännu fem startgrupper bakom mig. Det var trångt från start till mål. Visst jämnade det ut sig på delar av banan, men i stort sett var det ett sicksackande genom hela loppet. Jag sprang förbi några, några sprang förbi mig.

tallinn 10 km

Eftersom Tallinn 10 kilometer var ett lopp som jag anmälde mig till i sista stund, hade jag inga tidsmål med loppet. Jag visste att jag inte var i rekordform, utan jag fokuserade mer på upplevelsen och att ha kul. Det lyckades jag väldigt bra med. Jag har aldrig sprungit Göteborgsvarvet, eller Midnattsloppet eller New York maraton för den delen, men publiken och stämningen i Tallinn är verkligen fantastisk. Det finns till exempel en finsk förening, Smilerit, som varje år står på samma ställe och hejar. De tjoar och tjimmar, och man kan inte låta bli att le. Springa lite extra hårt, trycka på lite extra i steget. Publiken ger en (mig) så mycket energi.

Hela loppet igenom var en enda löparfest. Kroppen kändes stark och jag hade inga problem med att springa. Jag kollade på klockan ibland och den visade snittfarter på 5:40. Betydligt snabbare än jag sprungit på träningspass, men jag visste ändå att det inte skulle bli personbästa för mig, eftersom jag startat så långt bak. Och det är ju den tiden som räknas, den officiella. Den officiella tiden blev 1:03:35, medan nettotiden blev 59:38.

Det är jag nöjd med. Hade jag kanske kunnat kapa någon sekund? Visst, det hade jag kanske kunnat pressa mig till, men till vilken nytta? Nu kunde jag njuta loppet igenom. Det var inte blodsmak i munnen och blytunga ben, utan det var fest.

1

Race report Forssa halvmaraton

Det var varmt, det var svettigt, men jag kom i mål. Ungefär så kan jag sammanfatta Forssa halvmaraton som jag sprang igår. Det är bara att inse, värmen suger otroligt mycket energi av mig när jag ska springa. Och i sanningens namn, var jag kanske inte riktigt tillräckligt väl förberedd heller… Inte i alla fall för att springa på rekordtider.

forssa halvmaraton

Starten för Forssa halvmaraton gick klockan tre på eftermiddagen. Det var först på torsdagen som jag insåg vad det betyder. Jag måste ju äta lunch innan. Jag kan inte bara äta min normala frukost på några mackor och kaffe, utan jag måste ladda upp på ett helt annat sätt. Starten var så sent, att jag skulle hinna bli hungrig efter frukosten, ifall jag inte hade något med mig. Jag brukar ha med mig vatten och kanske banan till starten, men den här gången hade jag mer med mig. Banan, smoothie, chips, godis, bubbelvatten… Supportcrew hade fått stränga order om att inte äta upp alla chips medan jag sprang och han väntade. Jag anade nämligen att chips skulle behövas vid målgång.

Forssa halvmaraton är ett litet och familjärt lopp. Inga köer till bajamajor, utan jag kunde till och med gå på vanlig toa inne i idrottshallen (!) ingen trängsel och gott om tid. Tio minuter innan start hängde fortfarande de flesta vid gräsplanen vid startplatsen. Inget att man måste vara vid startfållorna 45 minuter innan start, utan lugn och ro.

Starten går och jag hittar snabbt min egen rytm. Jag hade bestämt mig för att springa i 6:20-6:30 tempo och öka mot slutet ifall det fanns krafter. Första kilometerna tickar på fort och jag känner mig pigg. Det är inte kämpigt, utan jag hittar mitt eget tempo. Blir omsprungen av några och försöker att inte stressa över det. Jag vet att jag brukar vara stark mot slutet och kunna springa om folk då.

Jag springer mest för mig själv. Ser några löpare framför mig och några bakom mig, men det är inga stora klungor. Men det är ett litet lopp och jag tror att det var ungefär 550 startande för maraton och halvmaraton. Det är typ 5000 för Tallinn maraton, så en viss skillnad 🙂 Jag springer i det planerade tempot och allt känns bra.

Det är varmt, solen gassar och jag gissar att det kommer att bli jobbigt i något skede. Jag försöker att inte tänka på det, utan springer en kilometer i taget. Tänker en tredjedel av loppet åt gången. Allt för att distrahera mig. Sju kilometer, tio kilometer, elva, nu är hälften redan sprunget. Fjorton kilometer, sexton, nu kan jag börja öka…

Vid varje vätskestation tar jag en mugg vatten och en mugg sportdryck. Jag dricker kanske hälften av sportdrycken, hälften av vattnet och häller resterande mängd vatten över huvudet. Det är så jäkla varmt alltså! När vi springer genom bostadsområden står det barn med vattenpistoler och slangar och sprutar vatten på en. Love it! Det hjälpte i ungefär tre sekunder, men det hjälpte lite i alla fall.

Jag försökte tänka positiva tankar genom hela loppet, jag höll jämn och fin fart hela tiden, men det fanns ingen extra växel igår. När jag kom till 16-18 kilometer och jag hade tänkt börja öka, så händer det inget. Diamantmålet hade jag gett upp för länge sedan, guldmålet var också att ta i. Silvermålet trodde jag nog att jag hade i mig, men icke. Det blev bronsmål med minsta möjliga marginal. 2:14:38 var den officiella tiden.

forssa halvmaraton

Efter målgång stupar jag ner i gräset, trycker i mig chips och vatten och ojar mig. Jag har inte ont, men jag är bara tokslut. Huvudet är mos, ansiktet rödmosigt och svetten rinner. Men i mål kom jag, jag fick min medalj och idag känns allting redan bra. Jag har några andra reflektioner jag tar med mig från loppet, men jag sparar dem till ett skilt inlägg.

7

Race report Tallinn maraton 2018

Hur ska jag kunna skriva en race report om Tallinn maraton? Loppet som hade allt. Vilken glädje det var från början till slut. Hur stolt jag var i målet. Hur roligt jag hade loppet igenom. Hur jag klarade något jag inte trodde var möjligt. Det lär bli långt. Det lär bli en flummig text. Läs vidare.

På lördag morgon reste vi till Tallinn. Jag hade inte varit speciellt nervös under veckan. Småpirrig och lite orolig i magen, men förvånansvärt lugn egentligen. Natten mellan fredag och lördag vaknade jag och då, då kände jag plötsligt all nervositet på en och samma gång. Det var första gången som jag kände mig riktigt nervös. På båten över till Tallinn såg jag en massa andra löpare och det lugnade inte direkt mina nerver. Samtidigt kände jag mig väldigt redo för att springa.

tallinn maraton

Nästan genast efter att vi checkat in på hotellet for vi till expon och hämtade ut min nummerlapp. Tio kilometers loppet pågick som bäst och det var kul att kolla på dem. Jag blev bara ivrigare på att få springa själv. Efter expon for vi till Viru keskus för att shoppa lite och äta. Jag hade ätit bra under fredagen och ville få i mig en ordentlig måltid ännu innan maraton. Ladda upp med kolhydrater och en bra middag. Jag har lärt mig från sommarens misstag med för lite kolhydrater och att springa långt.

Starten för Tallinn maraton gick klockan nio på söndag morgon. En aningens tidigt för min smak, men eftersom sommaren var så varm, hade jag vant mig. Vant mig vid att stiga upp tidigt, äta en bra frukost och prestera tidigt på morgonen. Kvart över åtta startade vi mot startplatsen och var framme kanske halv nio. Ett besök till bajamajan och efter det var det bara att ställa sig i startledet. Värmde jag upp? Tja, jag skuttade lite på stället i bajamajakön…

Jag undrade tidigare att varför jag startade i startgrupp fyra. Det visade sig att det bara fanns fyra startgrupper för maraton, det var tio för milloppet. Jag startade alltså sist 🙂 Oh well… I startledet tappade jag peppen lite, för jag var verkligen sist. Det var inte många löpare bakom mig. Skulle det här bli en repris från i fjol? Där jag får springa själv största delen av loppet.

Starten gick och jag lunkade på. Nästan direkt märkte jag att jag sprang med 5:00 (timmars) ballongerna. Jag tänkte att jag hakar på dem. Jag hänger med dem så länge jag orkar. Jämn och bra fart från början. Annars hade jag säkert sprungit för fort i början av loppet. Skönt att springa med en grupp. Någon som drar och jag behöver inte själv fundera på tempo. Bara glida med.

Jag kände mig så stark i början. Jag kollade på pulsen och den visade något kring 145. Jag flåsade knappt, benen var lätta och allting stämde. Jag visste att det skulle bli en bra dag, även om ett maraton är långt. Vid varje vätskestation tog jag lite vatten och lite sportdryck. På morgonen hade jag tagit två immodium och jag hade en extra med. Magen fungerade fint genom hela loppet och protesterade inte alls. Vi varje vätskekontroll tappade jag ballongerna, men jag var snabbt i kapp dem.

Fram till tjugo kilometer kändes allting plättlätt. Jag hade inga problem med att hänga med farthållarna för fem timmar. Vid det skedet visste jag att jag i alla fall skulle nå mitt silvermål och få en bättre tid än i fjol. Jag hade så kul under loppet. Jag vet inte om det var för att jag sprang med en grupp eller om det bara var en bra dag. Jag snackade med alla löpare. Farthållarna berättade historier om Tallinn. Det var som socialspring och sightseeing i ett. Plus att jag älskar Tallinn. Jag bara sprang med ett stort leende på läpparna. Jag fick gåshud över hela kroppen mest hela tiden och det var runners high deluxe.

Första dippen kom vid kanske 23 kilometer. Jag började få ont i höger knä. Jag tappade farthållarna. Jag såg dem hela tiden, men var inte med i klungan längre. Vid 25 kilometer var jag nära att skicka meddelande åt Sam och säga att det gör så ont så ont. Det kommer att ta länge innan jag är i mål. Jag beslöt mig för att sätta på musiken och ta och äta lite chokladnötter som jag hade med mig. Nu skulle alla knep användas.

Det hjälpte och jag var snart i kapp farthållarna igen. Släpp dem inte ur sikte nu. Jag lyssnade på bra musik och fick en sån boost i löpningen. Knät märkte jag inte av och jag sprang på. Plötsligt var jag redan vid 32 kilometer och jag bara?! Hur gick det till? Är jag ”snart” i mål? Jag gick vid varje vätskestation, men i övrigt sprang jag nästan hela tiden.

Jag träffade en finsk tjej vid 34 kilometer. Hon frågade vad jag hade för tidsmål. Jag svarade något om att jag hade förhoppningar om under fem timmar, men jag tror att det är för sent till det. Efter lite gissning och räkning kom hon/vi fram att det fortfarande finns chanser till det. Vi kan springa tillsammans en sväng om jag vill och dra varandra. Visst. Klart jag vill det. Vem vill inte ha draghjälp med 8 kilometer kvar till mål. Nu kör vi!

Tydligen körde jag så det rykte, för vid 38 kilometer var hon tvungen att släppa mig. Jag pinnade på i 6:15 och hon tyckte jag skulle springa själv. Jag såg så stark ut. Jag kände mig så stark. Jag flög fram. Det var en helt annan känsla från förra gången, då jag hasade mig fram och mest gick mot slutet. Jag kollade på klockan och visste att jag skulle få en bra tid. Jag var inte säker på om jag skulle klara fem timmar, men jag gav allt.

Målgången för Tallinn maraton har ändrats och den här gången sprang vi genom gamla stan. Oj, så kullersten och uppförsbacke är mysigt när du sprungit 41 kilometer. Not 🙂 Min slutspurt kom lite av sig, men vilken målgång. Såå häftig känsla att springa med kravallstaket på båda sidorna och publiken som skriker och hejar. Fullt med folk på uteserveringarna och de hejar på dig. Namnet och landet står alltså på nummerlappen.

Strax innan mållinjen är det en liten kurva innan man ser målet. Jag ser att tiden visar något på 4:59:30 och jag visste att jag klarat det. Spurta nu den sista biten! Spring! Jag sprang med världens leende på läpparna och var så nöjd! 4:59:56 var den officiella tiden. En förbättring med nästan 30 minuter!

Tallinn maraton! Vilken grej, det här gör vi om!

 

 

0

Race report Paavo Nurmi 10 km

Paavo Nurmi 10 kilometer, loppet jag inte trodde jag skulle kunna springa. Som jag för drygt en vecka sedan inte ens anmält mig till. Anmälan kom plötsligt och oväntat och jag har inte tränat för att springa snabbt på milen. Ändå fanns det en förhoppning om att göra en bra tid eftersom mina träningspass gått bra den senaste tiden. Målet med loppet var att utmana mig själv och pressa tempot. Springa snabbare än jag gör själv på träning. Jag ville se det som ett bra fartpass inför maraton.

Jag hämtade ut nummerlappen igår, så att det inte skulle bli stressigt idag. Den här gången startade vi hemifrån i god tid, inte som förra året på maraton när stressen var hög från starten. Nu var vi vid startplatsen kanske 45 minuter innan start. Jag kunde värma upp i lugn och ro. Ladda mentalt, ta in stämningen, fota. Värma upp förresten. Varför är det alltid värmebölja när jag ska springa lopp? Jag hade varmt innan starten ens gått och jag försökte vara i skuggan så mycket som möjligt. Jag borde ju ha vant mig med den sommaren vi haft, men det är en sak att morgonjogga i lugnt tempo och en annat att springa i maxfart. Mitt på dagen, i solgasset.

paavo nurmi 10 kilometer

Maraton och halvmaraton startade klockan 12 och tjugo minuter senare var det dags för 10 kilometer. Man får ställa sig var man vill i startledet på basen av hur man tror att man ska springa. Jag trodde att jag ställt mig i mitten, men tydligen var jag ungefär längst bak. Bland med barnvagnar, de som stavgår och de som går redan från starten. Men det var inte trångt i alla fall 🙂 Starten går och jag springer på i eget tempo. Första kilometern och mellantiden dyker upp, 6:45. Pressa var det ju. Öka nu!

Paavo Nurmi 10 kilometers rutten går bara inne i centrum av Åbo. Halvmaraton och maraton viker ut till Runsala, men 10 kilometer springs inne i stan. Inte en backe i sikte, utan breda fina asfalterade vägar. Perfekt ifall man vill springa fort. Det ville jag och jag ökade för varje kilometer. Sprang om folk till höger och vänster och hade kul längs med vägen. Fast jag hade mest kul för mig själv. Var fanns allt folk? Publiken? Stämningen? Tidigare har jag alltid tyckt att det är kul att springa på Paavo Nurmi. Det är alltid en massa folk ute och hejar. Det är feststämning. Det är musik, dans, cheerleaders… Party. Nu var det mest löpare och funktionärer.

Kilometerna tickade på och jag höll ett bra tempo. 5:50, 5:30, 5:20. Det kändes bra i kroppen. Det gjorde inte ont någonstans, magen protesterade inte, benen var pigga och pannbenet starkt. Jag kunde pressa mig själv och ha en bra känsla. Jag kom in i ett bra flow och plötsligt var jag redan vid åtta kilometer. Hur gick det till? Är det roliga snart slut? Samtidigt var jag väldigt glad över att snart vara i mål. Jag hade varmt och det kändes som om huvudet kokade. Jag sprang med solglasögon, men borde kanske ha haft en keps. Eller hällt vatten på mig vid vätskestationerna.

Tiden då? 1:00:20 visar den officiella och 59:02 är det som jag faktiskt sprang på. Från att jag korsat starten och min tid börjar räknas. Inte från startskottet. Jag är liiite besviken på tiden. Det hade varit kul att springa under timmen, och det gjorde jag ju också, men tja. Det som står på diplomet. Jag stod tydligen väldigt långt bak i startledet. MEN! Jag är väldigt nöjd med loppet i sin helhet. Jag fick precis till det fartpass jag var ute efter. Jag sprang på 5:10 som snabbast och de flesta kilometer gick klart under 6:00 tempo. Det kändes bra i kroppen hela vägen och efteråt var jag hur pigg som helst.

Är jag redo för maraton då? Nja, men närmare i alla fall. Självförtroendet är på topp efter dagens bra löpning.

0

Tallinn halvmaraton racereport

Idag var det dags för Tallinn halvmaraton. Jag har inte sprungit halvmaraton sedan förra sommaren (2016)på Paavo Nurmi och då gick det rent ut sagt åt skogen. Då blev det personsämsta för min del och jag har varit nervös för att springa halvmaraton sedan dess. Jag har inte skrivit ut om mina målsättningar för årets halvmaraton här på bloggen, främst för att jag har varit nervös för att inte uppnå dem. Tänk om jag springer ännu sämre a.k.a långsammare än i fjol. Jag vill ju liksom bli bättre…

Förutsättningarna för årets halvmaraton var inte direkt de bästa. Jag har varit så fokuserad på att klara av årets stora mål, mitt maraton tidigare i sommar, att jag inte tänkt på fart. Fokus har legat på grundträning och på mängd. Bygga upp kroppen för att klara av att springa långt och inte springa snabbt. När det sedan var dags att lägga om träningen för halvmaraton insåg jag ganska snabbt att det inte kommer att bli några rekordtider i år. Jag var inte tillräckligt snabb och frågan blev snarare ifall jag ens skulle klara av att slå förra årets tid?

startområdet

Vi anlände till Tallinn redan igår och hämtade ut min nummerlapp i god tid Samtidigt pågick 10 kilometers loppet och jag som tyckte att jag inte var nervös, kände genast av pirret när vi kom till startområdet. Imorgon skulle det vara min tur att springa och peppen var så där. Egentligen var jag inte speciellt sugen på att springa… Jag undrade mest varför jag utsätter mig för sånt här 🙂

nummerlapp hämtad

Starten för halvmaraton skulle gå klockan tolv. Klockan elva låg jag ännu i sängen på hotellrummet och var inte det minsta sugen på att springa. Jag ville bara ställa in och sova och typ fara och shoppa i stället. Jag var inte direkt nervös mer, utan mest bara väldigt o-sugen på att springa. Bestämde mig i alla fall för att springa (förstås) och begav mig till startområdet. Nästan genast utanför hotellet stod första hejarklacken och hejade på de som startat i maraton tre timmar tidigare och redan då ändrade min åsikt. Klart att jag skulle springa. Lopp är kul ju!

Vid startområdet värmde jag upp en stund, besökte bajamajan, tog lite bilder och ställde mig sedan i startfållan. Pirret och suget på att springa började infinna sig och mitt i allt, pang! Där gick starten! Jag hade ställt mig bra i ledet och kom snabbt in i min egen rytm. Utan att ens inse det, hade jag ställt mig bredvid 2:15 ballongen i starten Bra, dem hänger jag på tänkte jag. Det höll i kanske en kilometer och sedan var de långt förbi mig. Fan, tänkte jag, där rök den tiden.

Jag gillar att springa i Tallinn. Det är alltid bra stämning, det är mycket publik och mycket folk som hejar. Jag bestämde mig för att njuta och för att strunta i tiden. Ta in stämningen, omgivningen och se det som en sightseeing tour. Känns det bra, kan jag försöka öka och få en bättre tid, men inte stressa något.

Kroppen kändes bra och slutar aldrig att förvåna mig. Med tanke på hur osugen jag var på att springa innan, så svarade kroppen bra. Vid 10 kilometer var jag fatt 2:15 ballongen och benen var lätta. Jag tänkte att jag springer med dem en stund, men kände att benen ville springa fortare. Jag bestämde mig för att springa förbi och springa i egen takt. Jag hade som mål att komma under 2:10, men allt under 2:15 var bra.

Publiken i Tallinn är verkligen fantastiskt. Det är musik, det är hejarop, det är party. Det är sån stämning alltså! Varje gång jag sprang förbi någon punkt med underhållning blev benen extra lätta. Jag fick gåshud över hela kroppen. Gillar speciellt när namnet och landet står på nummerlappen och folk skriker ditt namn. Inte kan man sakta ner nu, öka! Orka ända in i mål.

Benen kändes lätta ända till 18 kilometer, men sedan fick jag världens håll och var tvungen att gå några meter. När jag gick märkte jag att jag kanske inte var så pigg som jag trodde. Det började göra ont än här än där… Kom igen nu, orka hela vägen. Jag kollade på klockan och insåg att tiden skulle bli bra ifall ja höll hela vägen. Jag sprang förbi några och fick ny energi av det. Bara tre kilometer kvar, kom igen nu!

målgång

Vid målgång var det en seg liten backe, sista svängen in mot målrakan och så slutspurten kvar. Spurtade förbi några typer på målrakan och sprang i mål på 2:12:17. Väldigt nöjd med tiden och en bra känsla genom hela loppet. Helt annorlunda än i fjol då jag kom i mål på 2:15 nånting och hade mest ont överallt. Nu var jag glad och nöjd och visste samtidigt att det var det bästa jag kunnat åstadkomma idag. Det fanns inte rum för förbättring någonstans, utan det här var en maxprestation med de förutsättningar jag hade.

 

 

 

0

Race report Paavo Nurmi maraton

Det här inlägget kommer med säkerhet bli både långt och flummigt, så vill du ha den korta versionen kan du sluta läsa nu. Jag kom i mål. Vill du däremot ha den långa versionen, läs vidare.

DSC_0522

Starten skulle gå klockan 12. Vi hade hämtat ut min nummerlapp redan dagen innan så att det inte skulle bli stressigt på själva loppdagen. Hahaa! Fail. Klockan 11 startar vi hemifrån, gasar mot Åbo och är vid startplatsen 11:45. Jag tänker att jag snabbt hinner till en bajamaja, ett snabbt foto till instagram och mot startlinjen. Stressigt var bara förnamnet. Nästa gång startar vi tidigare hemifrån. Ingen uppvärmning hann jag med, men eftersom jag skulle springa i över 42 kilometer, behövdes det inte.

Starten går och jag märker det knappt. Jag är så uppe i varv av den stressiga starten och rör mig bara med folksamlingen. Jag tycker inte att det var lika trångt i år som det brukar vara, men jag stod väldigt långt bak i år. Jag lunkar på och hittar en bra rytm direkt. Ingen tjurrusning i alltför högt tempo från början, utan helt enligt planen i 7:00 tempo.

pnm

Första tre-fyra kilometer går genom centrum av Åbo. Här är det mycket folk och mycket hejarop. Och varmt. Solen gassar och jag tänker att det här kommer att bli en plåga om det fortsätter vara såhär varmt hela vägen. Strax innan vi viker av mot Runsala kommer första duscharna. <3 duschen. Vid det här laget har det dykt upp moln på himlen och ingen är gladare över moln än jag. Älskar sol och värme annars, men inte när jag springer och framförallt inte på lopp.

Vid Runsala är det inte mycket publik, men förstås en massa andra löpare. Jag springer på i egen takt och allting känns bra i kroppen. Ibland springer jag om folk, ibland springer folk om mig. Jag försöker att inte bry mig utan bara springa i eget tempo. Jag håller ett ganska jämnt tempo på 7:20 ungefär. Lite långsammare än jag planerat (7:00), men helt okej tempo. Tio kilometer passeras på 1:13. Jag hade räknat med att springa tio kilometer på 70 minuter, så tiden är okej med tanke på att jag typ startade sist i startledet 🙂

Efter tio kilometer vänder vi och springer in mot centrum igen. Det känns bra i kroppen fortfarande och jag springer vidare. Förra året när jag sprang halvmaraton kommer jag ihåg att det var en enda plåga att ta sig i mål. Nu känns det ingenstans och plötsligt är jag redan vid 20 kilometer. Skulle jag springa halvmaraton skulle jag snart vara i mål och med väldigt fräsch känsla fortfarande.

Nu sprang jag ju inte halvmaraton utan hela sträckan och det är nu det jobbiga börjar. Jag har märkt under loppet att nästan ingen har likadan nummerlapp som jag. ”Alla” har nummerlapp för halvmaraton som då alltså startat samtidigt som maraton. Vid målrakan ska man välja rätt fil. Vänsterfil för målgång och högerfil för varv två av maraton. Strax innan varvning spurtar vinnaren av männens maraton (!) förbi mig. Då har jag ännu ett varv kvar och det verkar som om alla andra sprungit halvmaraton. Är jag den enda som är kvar? Hur sist är jag?

Benen känns fortfarande pigga, men mentalt blir det en liten dipp. Det känns som om jag är sist och jag ser inga andra löpare. Jag inser att jag kommer att få springa ensam största delen av andra varvet och nu gäller det att plocka fram pannbenet. Jag ska i mål!

Jag hade absolut inga planer på att avbryta, men det är jobbigt mentalt att springa ensam. Me, myself and I och bara mina tankar. Inte tänka negativt nu, framåt, kämpa! Tack och lov för den blåa linjen och för funktionärer som visar var jag ska svänga.

Ute på Runsala ser jag första löparen på länge, förutom de då som kommer emot och redan är i slutskedet. En löpare, jess! Dig ska jag ha fast så får jag lite sällskap 🙂 Löpningen gick direkt bättre när jag såg en annan löpare. Kroppen var fortfarande ganska pigg, men benen började göra ont. Vid varje vätskekontroll tog jag vatten och vid varannan, vatten och sportdryck. Magen fungerade fint och protesterade inte alls. (jag hade i.o.f.s tagit Immodium på morgonen)

Efter 30 kilometer sägs det att maraton börjar. Jag vet inte om det stämmer eller ej. Jag liksom väntade på det, när ska väggen komma? Jag tycker inte att den kom, men jag pendlade hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Benen började göra ont, så ont att jag var tvungen att gå på sina håll. Jag gick vid varje vätskestation och försökte stretcha ut benen och få lite liv i dem igen.

Vid 36 kilometer springer (jag gick) man över Runsalabron för sista gången. Nu är det bara genom centrum kvar och sedan målgång. Starten för tio kilometer hade gått klockan fyra och nu började jag se löpare igen. Publik, folk, löpare, hejrarop. Spring nu för fan Heidi, bara 6 kilometer kvar!

Vid kilometer 38 inser jag att jag kommer att klara det och får glädjetårar. Jag gråter en skvätt även nu när jag tänker tillbaka på det. Jag försöker öka tempot lite och springer om några. Visserligen såna som springer tio kilometer, men jag springer om folk. Det ger en boost för självförtroendet och jag kan hålla tempot. Struntar i den sista vätskekontrollen och bara springer förbi den. Inte stanna nu när jag äntligen springer igen.

Jag hade ju mina tidsmål, guld, silver, brons men de har jag skippat för länge sedan. Jag ska bara i mål, tiden struntar jag i. Jag hör speakern ropa nåt om att man fortfarande hinner under 5:30. Ja fan, det ska jag ta. Spurta nu sista biten! Spurtar i mål på 5:29:43! Made it! Jag var inte ens sist 🙂

målgång paavo nurmi maraton

I målgång gör hela kroppen ont. Nu ska jag ännu stappla mig upp till Paavo Nurmi stadion för att hämta min finisher t-shirt och matpaket. Varför måste man gå upp för trappor? Fast jag är inte den enda som stapplar och knappt kan lyfta på benen 🙂 Slukar bullen man får i matpaketet och dricker typ en liter vatten och börjar den långa och plågsamma vandringen till bilen.

20170701_174430

Men jag kom i mål! Jag sprang för fan ett helt maraton! Woop woop!

 

0

Race report Paavo Nurmi halvmaraton

Igår sprang jag mitt fjärde halvmaraton någonsin och det blev ingen trevlig upplevelse. Förutsättningarna var inte på min sida och det var helt enkelt inte min dag. Jag plus värme är inte en bra kombination nämligen. Det hade lovats 25 grader, det var 28 och det kändes minsann. Jag hade så varmt och var överhettad och led av vätskebrist. Jag försökte trycka i mig så mycket vatten och sportdryck som det bara gick, men det hjälpte föga.

Starten gick klockan tolv och i år hade rutten ändrats lite, så att vi skulle springa längre i stan. Det var nämligen 25 års jubileum för Paavo Nurmi maraton och tanken var att det skulle finnas mer publik och hejarklack längs med vägen nu när vi sprang i centrum av Åbo.

20160702_115818

Första tre-fyra kilometern njöt jag av stämningen och hejaropen och allt kändes roligt. Det var massor av publik och det var kul att springa. Vid fem kilometer så viker rutten av mot Runsala och här minskar publiken markant. Det är fortfarande kul att springa och jag känner mig stark. Jag håller en snittfart på 6:20 ungefär. Ingen fara på taket, jag brukar starta långsamt och sedan öka mot slutet och kunna springa förbi många.

Vid tio kilometer ungefär så vänder vi och springer samma väg tillbaka. Eller inte exakt samma väg, men tillbaka mot centrum i alla fall. Vätskekontrollerna kommer med kanske två-tre kilometers mellanrum och vid varje kontroll tar jag en mugg sportdryck och en mugg vatten. Jag dricker lite sportdryck och lite vatten och häller resterande mängden vatten över huvudet. Det är så förbaskat varmt och det känns som om jag kokar. Jag märker att jag har saltbrist eftersom jag börjar frysa (!) så fort jag stannar och går lite vid vätskestationen. Frysa vid 28 grader!

Jag är inte den enda som påverkas av värmen tyvärr. Jag vet inte hur många gånger jag såg löpare som kollapsat vid banan, hur många gånger jag såg ambulansen eller hur många gånger det behövdes första hjälpen. Usch 🙁

Femton kilometer passeras och nu är det ”bara” att springa genom stan igen och sedan mot målet. Målet är längs med Aura å, vid finska teatern. Så vid kanske 18 kilometer så ser man målet, problemet är bara att jag fortfarande är på fel sida om ån. Det är mentalt jobbigt att se målet och höra speakern, men veta att jag fortfarande har en bit kvar att springa längs med ån, så över bron och sedan först upploppet.

En löpare frågar mig om det är Aura bron vi ska över. Jag bara ööhh… jag vet inte. Eller rättare sagt jag minns inte, min hjärna är mos. Visst var det Aura bro vi sprang över, nu var det bara målrakan kvar. Jag fick till en yttepytte spurt mot slutet och sprang förbi några löpare.

race report paavo nurmi halvmaraton 2016

Tiden då? Personsämsta för min del, 2:15:27. Inte riktigt vad jag hade hoppats på… Jag hittar min sambo och vi går mot matutdelningen. Jag gnäller för honom hur tungt det var och trycker i mig några gurkor. Så frågar jag sambon ifall vi ska gå på medeltidsmarknaden då. Han bara? Just var du ju helt död och nu ska vi gå på marknad? Det är konstigt hur snabbt jag glömmer hur jobbigt det var… Och jo då, vi gick på marknad… 🙂

 

0

Race report Masku maraton

Idag var dagen då jag skulle springa 10 km och tanken och förhoppningen var ett nytt PB. Jag var taggad och redo och inte speciellt nervös egentligen. Jag hade lagt på mitt pulsband och klocka redan hemma och i bilen mot Masku när jag kollade pulsen visade den 49. Inga nerver ännu alltså.

Direkt när vi kom till startplatsen och jag såg alla andra löpare så steg nog pulsen lite och pirret började komma. Jag gick och hämtade ut min nummerlapp och ställde mig i kön till toaletten. Det var ännu kanske 45 minuter till start, men jag ville hinna gå på toa direkt och inte vänta till sista stund.

Jag värmde upp innan starten och allt kändes bra i kroppen. Det var varmt och soligt och härligt väder egentligen. Tyvärr inte det bästa springvädret, inte för mig i alla fall. Värmen skulle sedan komma spela en stor roll under loppet.

Klockan 13 gick starten och alla rusade iväg. Direkt vid starten var det en lång nerförsbacke så det rullade på bra. Det visade sig senare att även målgång skulle gå vid samma backe, denna gång uppför.

Jag tyckte att jag kom in i en bra rytm direkt från start och hade bra mellantider. Första vätskekontrollen kom vid tre kilometer och redan här kände jag hur törstig jag var och hur varmt jag hade. Jag drack några klunkar vatten i farten och sprang vidare. Här såg ännu allting ljust ut med tanke på nytt rekord. Mitt rekord på milen är 57:01 och vid fyra kilometers kontrollen höll jag fart på 5:45.

Helt enligt planen fortfarande, jag hade som plan att springa fem kilometer på 28 minuter ungefär och sedan öka på mot slutet. Vid fem kilometer började jag känna att det kommer att bli svårt att nå mitt guldmål, under 55 minuter, men hoppet om nytt PB fanns fortfarande.

Vi sprang hela tiden längs med riksväg 8 och det var gassande sol hela vägen. Inte ett moln i sikte, eller nån skugga överhuvudtaget. Sakta, men säkert började jag känna att det nog inte skulle bli nytt rekord idag. Nu var det bara en kamp att ta sig i mål.

Jag hade så varmt och det var så kämpigt efter sju kilometer. Jag gick i två uppförsbackar för att lite försöka spara energi. Jag var helt tom och fullständigt urlakad. Det fanns ingen kraft i benen idag. Och när kroppen sviker, så gjorde även pannbenet det. Vid kilometer åtta blev medeltempo 6:35, inte enligt mina planer direkt. Här hade jag tänkt att jag skulle ha sprungit på dryga minuten snabbare tider…

Kilometer nio passerades och här någonstans var det någon som skrek åt mig, kämpa ännu, du kan ta under timmen. Så var det ännu den där uppförsbacken kvar… Jag kämpade för allt jag hade och kom i mål på tiden 59:47. Jag är inte ens besviken över tiden, även om jag inte nådde nåt av mina målsättningar.

Det var så tungt och jobbigt idag. Jag påverkades helt klart av värmen. Det jag främst tar med mig från loppet är att även om det är tungt och kämpigt, så kan jag ändå springa under timmen. Det var ett mål som jag kämpade länge med då när jag började springa, och nu går det trots en dålig dag. Så jag är ju i bättre form än tidigare, även om kanske tiden inte visar det idag.

 

 

 

0

Race report Kaarina syysmaraton 10 km

Igår sprang jag säsongens sista lopp, det blev ett millopp som fick avsluta säsongen. Jag hade som förhoppning att springa under 55 minuter, men visste att det skulle bli svårt. Under mina träningspass inför har jag hållit snittfart på 5:50 i bästa fall, så att pressa mig ner under 5:30 var nog önsketänkande.

Uppladdningen inför loppet var inte den bästa. Jag hade jobbat sju dagar i rad, så även om det blev träningsmässigt en vilovecka, så var benen kanske inte så pigga som det kunde ha varit. På lördagsmorgonen var springsuget ungefär noll. Jag hade ingen lust att springa överhuvudtaget, magen var orolig och huvudet var trött. Jag ville bara fortsätta sova när väckarklockan ringde. Steg iaf upp, åt frukost och så begav vi oss till startplatsen.

Featured image

Starten skulle gå 10:35 och ännu klockan 10 hade jag ingen springlust. Jag tänkte att den säkert skulle komma när jag kom till startplatsen, med stämningen och förberedelser och allt det där, men nä. Tänkte att jag springer iaf och så blir det var det blir. Jag hade gett upp tanken om rekordtider och ville mest bara hem och sova.

Featured image

Starten gick och jag började springa. Jag hamnade bakom ett gäng som inte alls sprang i min takt. Vid första kilometertiden så var farten 6:20. Oj oj, härifrån blir det inga rekordtider. Jag måste förbi, öka öka farten. Jag vet ju att det alltid går trögt i starten och att det sedan brukar jämna ut sig att man får mera utrymme att springa i egen takt, men ändå blir jag stressad…

Vid tre kilometersmarkeringen så höll jag redan snittfart på 6:00 ungefär, så jag tänkte att det här går ju bra. Benen kändes hyfsat lätta och springsuget började infinna sig. Bara sju kilometer kvar då, kämpa, pressa, öka…

Förutom tio kilometer så springs det även halv- och helmaraton. Starten för halvmaraton hade gått 10:45 och nånstans vid fyra kilometer så kommer ledaren för halvmaraton förbi mig. Så där och då kände jag mig långsam igen. Hur kan nån vara så snabb? Vid fyra kilometer var sista gången jag hade nån mellantid, efter det började telefonen strula så efter det visste jag inte längre hur jag låg till.

20151024-111259-7344.jpg

Foto: Tomi Junnila

Beslöt mig bara för att strunta i det och springa på i en sån takt att det känns bra. Jag har ingen aning om vad jag sprang i för fart, allting kändes ändå bra och jag hade ganska pigga ben. Banan är inte det minsta kuperad så försökte pinna på. Jag sprang ensam nästan hela loppet. Jag hade förstås människor både bakom och framför mig, men jag sprang inte i en klunga. Vid 9 kilometersmarkeringen såg jag två personer framför mig och bestämde mig att dem tar jag. Jag ska förbi! Jag kom förbi dem båda, men den ena jäkeln sprang förbi mig just på målrakan sedan. Så irriterande!

Jag sprang i mål på tiden 57:03, fyra sekunder från nytt PB. Liite surt känns det nog, även om jag idag redan är nöjd med tiden. Med tanke på att springsuget var noll och att mina träningspass gått i långsammare fart är jag ändå nöjd över att jag kunde pressa mig till nästan rekord. Det är min andra bästa tid nånsin och ett millopp är alltid ett millopp.

0

Race report Tallinn halvmaraton

Detta kommer med största sannolikhet bli ett väldigt långt inlägg, så jag varnar redan nu för mycket text. På lördagen den 12.9 så startade vi vår resa mot Tallinn, Estland. Båten skulle gå klockan tio från Helsingfors, men man skulle vara på plats senast en timme innan avgång. Så det betydde väckning redan halv sex på lördagsmorgon. Jag var ännu väldigt lugn och hade inte en tanke på att jag skulle springa halvmaraton nästa dag. Jag hade inte så höga förväntningar eftersom min uppladdning inte varit den bästa. Jag var förkyld för någon vecka sedan och hade funderat på att byta distans till tio kilometer och skippa halvmaratondistansen. Så det kanske även bidrog till att jag kände mig lugnare än jag brukar inför lopp.

Vi kom iaf smidigt till Tallinn, hittade enkelt till vårt hotell och kunde checka in. Vi slappade en stund på hotellet och for sedan till expon och startområdet där man kunde hämta ut nummerlappen. Samtidigt ordnades det children’s run och youth run. Så vi kollade på det en stund och hejade. Alla barn var jätteduktiga och kämpade på och verkade ha skoj. Så det sporrade även mig och jag ville bara springa NU.

Featured image

Lördagskvällen var sedan lugn. Vi stannade mest på hotellrummet och jag försökte att inte bli för nervös. Jag gick och la mig tidigt och sov som en stock. Den tidiga väckningen gjorde förstås sitt, men jag var fortfarande väldigt lugn. Mycket lugnare än jag brukar vara inför lopp.

På söndagen var det sedan dags för mig att springa. Jag brukar inte ha nå problem med att äta frukost inför lopp så jag åt med god aptit från hotellfrukosten. Starten skulle gå klockan tolv och ungefär elva så begav vi oss mot startområdet. Starten för maraton hade gått nio och ungefär samtidigt så vi kom till starten så kom vinnaren av maraton i mål. Jösses så vissa är snabba alltså! Nu minns jag inte tiden exakt, men typ 2:15.

race report tallinn halvmaraton 2015

Jag försökte värma upp lite på området, besökte bajamajan och plötsligt ropar speakern att de som ska springa halvmaraton kan börja bege sig till startfållorna. Nu började jag nog bli lite nervös. Jag skulle starta i grupp två. Jag ställde mig längst bak i gruppen, för jag ville inte dras med i den farten. Den planen fungerade inte alls. Startskottet går och jag pinnar på. Det känns inte alls nå fort, men vid första kilometertiden så påstår runkeeper 5:35. Oops! Inte bra, det är inte alls min öppningsfart, det är överhuvudtaget inte alls min fart. Jag brukar springa i 5:50-6:20. Så jag försöker medvetet sakta ner, vet med mig själv att det aldrig kommer att hålla annars.

Det positiva med att starta så långt fram är iaf att det inte är speciellt trångt vid starten. Jag kommer enkelt in i min egen rytm och behöver inte sicksacka mig fram. Efter ca 3 kilometer har jag kommit till en snittfart på 6:00. Det känns behagligt och den farten tänkte jag försöka hålla och sedan öka mot slutet. Överallt längs med rutten är det mycket folk som hejar och olika sportföreningar har ställt upp med hejarklackar, musik, icepower stationer. Det delas ut geler förutom då vanligt vatten och sportdryck vid stationerna. Jag vågar inte ta nån, min mage brukar inte vara så förtjust vid gel. Jag dricker en klunk sportdryck och en klunk vatten och häller resten av vattnet över huvudet. Det var nämligen varmt.

Vändpunkten kommer strax efter tio kilometer och allting känns fortfarande väldigt lätt. Innan loppet var jag lite osäker över hur jag skulle orka genom hela loppet, ifall jag skulle orka springa hela vägen. Jag hade inte sprungit ett ordentligt långpass på flera veckor och med förkylning nära innan loppet så var jag osäker på min form. Så jag väntar hela tiden på att det ska bli tungt. Strax efter vändpunkten börjar även min telefon att strula (igen). Den har svårt att hitta satelliter så den tycker plötsligt att jag har sprungit elva kilometer fast jag just passerade tio. Det då med den följden att min snittfart blir åt skogen. Plötsligt ligger jag på medelfarter kring 5:00. Så nu blir det svårt för mig att räkna ut vad jag borde springa på ifall jag vill ha en viss sluttid. Och jag är dålig på att springa på känsla. Eller alltså veta hur snabbt jag faktiskt springer, som i starten då…

Vid 14 kilometer vet jag att jag kommer att klara av det. Jag känner mig fortfarande väldigt pigg i benen och bestämmer mig för att försöka öka. Jag börjar springa om folk och det är alltid skoj. Säkert springer lika många om mig, men det märker jag inte ens. Jag har bara skoj och tänker bara på hur kul det är att springa. Varför funderade jag ens på att byta till tio kilometer?! Öka farten nu bara, snart i mål. Bara fem kilometer kvar, det klarar du!

Vid 18 (?) kilometer viker rutten in i gamla stan. Gamla stan betyder kullersten och det tyckte min ben inte alls om. Nu var det inte så pigga längre. Dessutom så är det konstigt hur hjärnan fungerar när man är trött. Jag kunde inte räkna ut hur många kilometer jag hade kvar. Om skylten visar 18, betyder det då att jag har 3 kilometer kvar? Och ifall jag har tre kilometer kvar, så det tar kanske 17 minuter för mig att springa och nu har jag sprungit i 1 timme och 50 minuter så vad blir min sluttid då… Äh, spring bara, du ser sluttiden i mål sedan!

I fjol när jag sprang halvmaraton i Tallinn kommer jag ihåg att jag var väldigt pigg på slutet och kunde dra en lång slutspurt och blev irriterad på folk som var i vägen. I år blev det ingen slutspurt att tala om. Jag var så trött i benen, jag vet inte riktigt vad som hände de sista kilometrarna. Jag ville bara lägga mig raklång ner, men tänkte det är mindre än två kilometer kvar. INTE GÅ NU! Orka det sista ännu! Med kanske hundra meter kvar till mål så försökte jag öka takten lite. Jag har kollat på målkameran från loppet och jag ser nog bättre ut än vad jag kände mig. Spurtar t.o.m förbi nån på slutet. Så såå dåligt var det ju inte, men där och då kändes det nog väldigt jobbigt.

Sluttiden blev 2:06:38. Så nytt PB, med nästan exakt en minut och nästan åtta minuter snabbare än i fjol på samma bana. Så jag är väldigt nöjd, även om det inte blev under två timmar. När jag ännu för två veckor sedan fundera på ställa in och nu blev det rekord trots förkylning. Så man klarar av mycket mer än vad man tror. Det fick jag igen en gång bevisat för mig. <3 kroppen!

Featured image

Nu känns kroppen nästan som vanligt igen, lite stela lår men i övrigt pigg och kry. Den här veckan blir nog en lugnare vecka, nästa vecka blir säkert normal träningsvecka. Jag har ännu två millopp här på hösten inplanerade. Ett i början av oktober och sedan ett i slutet av oktober.

0

© 2019 Hopihopi

Tema av Anders NorenUpp ↑