Jag började träna/springa för tre år sedan ungefär. Då var jag lite smått överviktig och började i princip från noll. Mina första springturer var nog inte så mycket spring utan mera gång varvat med några steg springandes. Så rent fysiskt har ju träningen förändrat mig och min kropp.

Idag kan jag ju springa, ganska långt och snabbt t.o.m., och så har jag gått ner mina trivselkilon. Det var dock aldrig min målsättning med att jag började träna, jag var helt enkelt trött på att vara inaktiv. Jag var trött överlag och det är jag inte i dagsläget. Jag får energi av att träna helt enkelt.

Jag jobbar mycket, det blir långa dagar ibland, upp till tio timmar. När folk frågar mig hur jag ännu orkar träna efter att jag jobbar så mycket, så brukar jag svara att det är nog tvärtom. Jag skulle aldrig orka jobba så mycket ifall jag INTE tränade.

Min träning är mitt andhål, det är därifrån jag får energi. Det är det som alltid funkar, som alltid finns där för mig. Det spelar ingen roll om det annars går dåligt i livet, ifall jag har en dålig dag, efter träningen känns allt oftast bättre. Jag märker också att ifall jag INTE tränar, så blir jag väldigt rastlös. Jag har för mycket energi som bara vill ut. När jag nu skriver tränar, så menar jag nog egentligen springa. Det hjälper bäst mot min rastlöshet. Även om jag också gillar att styrketräna benen, så är det inte samma känsla som efter ett löppass.

Min träning har nog gjort mycket för min självkänsla. Jag vet nu att jag kan göra vad jag vill,  jag klarar vad som helst. Jag menar, jag kan för sjutton springa ett halvmaraton, hur svårt kan nåt annat vara liksom?!

Glad midsommar!

Ööh, ja tack!

Jag sitter som fastklistrad framför tv:n när det kommer sport. Eller rättare sagt när det kommer nå stora händelser, som VM eller OS. Det spelar inte så stor roll ens vad det är för gren, jag kollar. Jag ser aldrig på fotboll annars, kan knappt reglerna, men är det fotbolls-vm så är det. Då sitter jag uppe mitt i natten och kollar när Japan spelar mot Honduras i förlängning.

För att inte tala om ishockey-vm eller friidrott. Speciellt om det går bra för Finland. Eller skidning. Eller konståkning. Eller snooker. (Är det ens en sport?) Hur spännande som helst att se på juh…

Det blev visst en liten bloggpaus igår, så hann inte skriva om gårdagens ämne. Jag har inte direkt någon favoritinspiratör, jag inspireras av många olika personer. Främst av olika bloggare som jag läser och följer. En gemensam nämnare för dem alla är iaf att det är helt vanliga människor, vanliga motionärer. Som då bara är snabbare eller starkare än mig. Men inte så där ”in your face, hahaa, jag är bättre än dig”, utan mer peppande. Så jag känner att så där bra kan jag också bli ifall jag fortsätter att träna målmedvetet.

En sån person är t.ex Sara. Jag har läst hennes blogg i flera år nu och följt med hennes resa. Nuförtiden är hon ju kanske inte ”vanlig motionär” mera, men då när jag började läsa hennes blogg var hon det. Och vilken resa hon gjort sedan! Nu sysslar hon ju inte alls med det som jag gör eller jag ens vill göra. Jag blir mer inspirerad över vad man kan göra med sitt eget liv och hur man kan forma det som man vill. Att börja med något som sedan leder till något helt annat, något mycket större och bättre än man ens tänkt sig från början. Äh, svårt att förklara, läs hennes blogg istället.

Det här var nog ett av de svårare ämnena att skriva om i bloggutmaningen. Främst därför att jag är rädd att det jag skriver kommer att tolkas fel. Jag måste fundera noggrannare än normalt vad jag skriver om och inte bara spotta ut text hur som helst, utan närmare eftertanke.

Jag har alltid varit ”liten”, jag är kort och har alltid betraktats som liten. Så där ”nåå, klappar mig på huvudet vad du är söt” liten. Så det är tydligen väldigt provocerande för vissa människor att jag tränar mycket. ”För jag behöver ju inte göra det”. För jag är ju så liten… Som om det är därför jag gör det.

Som om min prestation är mindre värd, för att det är så ”lätt” för mig eftersom jag är liten och inte behöver kämpa med övervikt. Tack bara, jag tycker nog att jag har kämpat och har rätt att vara stolt över min prestation precis lika mycket som någon annan. Vi har alla olika förutsättningar och kan bara utgå från oss själva, och alla har lika mycket rätt att vara stolta över det de har åstadkommit.

Sen att jag även väljer att äta hälsosamt, det är ett medvetet val jag gör för jag tycker att jag mår bättre av det. Självklart äter även jag ohälsosamt ibland, men det är inget jag får dåligt samvete över. Jag vet ju att jag äter bra mat för det mesta och det överväger ändå de sämre val jag ibland gör. Jag har också fredagsmys, jag dricker vin till maten ibland, jag äter nog kakor på kalas… Fast tydligen är det också väldigt provocerande att jag kan äta kakor och ändå vara så ”liten”.

Jag har fått frågor om ”när ska jag sluta?” eller börjar det inte räcka redan när jag har postat nån bild efter målgång efter något lopp på facebook. Nej, jag har inga planer på att sluta. Jag GILLAR faktiskt att träna. Även om jag då inte ”behöver” göra det utseendemässigt.

Oj, usch vad det här blev ett ända långt svammel. Jag vet inte ens om jag egentligen höll mig till ämnet. Det är ett svårt ämne att skriva om. Det känns ibland så att jag inte ”får” träna för att jag inte behöver det. Men jag VILL ju träna… Äsch, jag tänker nog fortsätta träna iaf, så får andra tycka vad de vill.

Jag lyssnar alltid på musik när jag springer. Jag försöker bli bättre på att inte alltid ha musik, men på något sätt blir det alltid musik iaf. Jag lyssnar mest på samma typ av musik när jag springer som annars också.

Det blir mycket reggaeton, mycket latinskt/spanskt överhuvudtaget. Jag brukar gå in på spotify och så välja nån lista därifrån. Antingen från latin-delen eller så från workout-delen. Sen har jag ju en massa egna listor på spotify som jag plockar in olika låtar som jag gillar.

Favoriterna för tillfället är nog Wisin, Pitbull, Daddy Yankee och så blir det lite Eminen ibland.

Det finns mycket jag vill träna i sommar, men mest löpning. Det är det jag gillar bäst. Fast sen så finns det förstås andra saker jag vill träna också.

1. Styrketräning
Jag har äntligen fått in lite rutin i min styrketräning igen. Jag gör ett pass en gång i veckan och det är helt okej för att vara mig. Så det vill jag hålla i gång. Jag tränar inte på gym utan bara hemma med vikter och så olika typer av benböj, utfall… men på sommaren kan jag ju göra det ute på gården lika bra som inne, så det vill jag fortsätta med.

2. Simning
Jag simmar typ aldrig, inte i poolen och inte i havet. Jag älskar stranden och kan ligga där hur länge som helst, men simning? Not so much. Jag KAN ju simma, men tycker alltid att det är för kallt i vattnet. På vintern när vi var till Indien på semester, så då simmade jag. Och märkte att det nog är ganska skoj. Där var ju vattentemperaturen liite annorlunda än i Finland på sommaren, så det var kanske därför det var roligt. Men jag ska ge det ett försök att börja simma igen, jag vill lära mig tekniken och bli bättre på det.

Tyvärr får jag inte simma här i sommar

3. Allt och inget
Ett mål med min träning är att ha skoj. Så på sommaren om vädret tillåter så tränar jag gärna sånt som jag inte räknar som träning, som bara är skoj. Jag tänker mig badminton på gården med sambon, beachvolley i nån park med kompisarna. Den sortens grejer. Sen hade jag redan som förra sommarens mål att lära mig stå på händer, så det kan jag satsa på i år igen. För det kan jag inte ännu nämligen. Eller jag kan det mot en vägg och sen när jag släpper så hålls jag nog uppe, men det är inte så att jag litar på att jag kan göra utan en vägg utan att tippa över.

Jag tränar helst ensam. Punkt. Min träning är min tid för mig, och då vill jag inte ”störas” av andra. Jag tycker att jag koncentrerar mig bättre om jag tränar själv, blir det med någon annan så blir det lätt en massa snack mellan varven och inte så mycket träning.

Sen att jag gillar att gå på långpromenader med min sambo är en annan sak. Det räknar jag inte som träning. Då är det skönt att bara gå och prata och njuta av vädret. Men träning är träning, det vill jag göra i min takt och mitt tempo och inte anpassa mig efter någon annan.

En annan träningskompis, föräldrarnas hund

Hej Anne!

Du var min gymnastiklärare i gymnasiet, de två sista åren om jag minns rätt. Jag ville bara tacka dig för att du införde glädjen i idrotten åt mig. På dina lektioner behövde vi aldrig ställa oss på rad när det skulle väljas lag vilken betydde att jag inte längre blev vald bland de sista. Du mätte aldrig våra tider i löpning, eller hur långt vi hoppade eller kastade. Huvudsaken var att alla provade, det var aldrig någon tävling. Betyget hängde inte på hur bra man presterade utan på att man försökte och var aktiv.

Det är tack vare dig som jag idrottar idag. Du visade att det är roligt, att allt inte handlar om prestation. Jag tyckte inte alls om skolgymnastiken fram till gymnasiet, främst för att jag kände mig så dålig. Och mitt betyg bevisade ju det. Min förra lärare var av den inställningen att hörde man inte till ortens idrottsklubb, där hon var väldigt aktiv, och idrottade även på fritiden, så dög man inte. Men med dig så ändrades den inställningen, det blev roligt att prova på en massa saker. Det var aldrig någon press, vilket bidrog till att jag faktiskt deltog i gymnastiktimmarna och inte skolkade som tidigare. Och vips så fick jag två vitsord högre på betyg.

Så tack!

Mvh. Heidi

Eftersom Träningsblogga redan skrev om det jag hade tänkte skriva om, så fick jag fundera en stund till.

Jag minns kanske mest att jag/vi inte hade så mycket träningskläder. Speciellt på skolgymnastiken var det ju ”tufft” att inte ha nå gympakläder med. Man hade ”glömt dem hemma”. Jovisst, vi har bara haft gympa varje tisdag morgon det senaste halvåret liksom. På skolgymnastiken hade jag kanske en vanlig t-shirt. Och JAZZBYXOR. Det var coolt… Och en huvjacka. Eller vad heter det, munkjacka? Hoodie?!

Inte så konstigt att jag inte gillade skolgympan och att springa speciellt om jag tränade i jazzbyxor och huvjacka. Det skulle helst vara en championjacka också. Svettigt värre…