Det finns mycket jag drömmer om i framtiden, men tänkte här fokusera på träningsrelaterade saker. Mycket av mina drömmar för närvarande har att göra med min löpning.

Jag har både tidsrelaterade drömmar och drömmar om distanser. Jag drömmer t.ex om att springa maraton i framtiden, kanske redan nästa år. För tillfället känns det ännu ganska ouppnåeligt, men kanske så småningom. Jag menar för bara något år sedan var det ju helt otänkbart att jag överhuvudtaget springer nu, så mycket hinner ju ännu ändras. Sedan kan jag drömma om specifika tider på olika distanser, nu närmast då under två timmar på halvmaraton. Sen tänker jag mig att sub50 skulle sitta fint på milen. Mycket av mina drömmar är ju sådana att de ändrar hela tiden. Jag menar att sen när jag kommer under två timmar på halvmaraton, så kommer jag ju att vilja förbättra min tid. Det är också något av en dröm, att fortsätta vara aktiv och hela tiden utmana mig själv med längre distanser och snabbare tider.

Om jag riktigt får drömma fritt, så tänker jag mig en tävling i min hemstad, en tävling här.

Det är alltså en aktiv kalkstensgruva, men sen när gruvverksamheten upphör så tycker jag iaf att det skulle vara en utmärkt plats att ordna tävling på. Det behöver ju inte vara en tävling på fullt allvar, ett jippo går också bra. Men tänk att få springa där liksom, vilken häftig känsla det skulle vara, vilken miljö. Jag menar kan det ordnas konserter där, så ska inte en springtävling vara omöjlig.

Nu tränar jag ju väldigt sällan sånt som kräver att jag tar en väska med mig. jag springer ju mest och då har jag ju inget med mig. Den som nångång påstod att det är så lätt att börja springa för man behöver bara ett par skor och så är det bara att bege sig ut, har nog aldrig sprungit på vintern iaf. Det är ju ett helt projekt att klä på sig med underställ, buff, kompressionsstrumpor, mössa, vantar… Plus då sen all teknik i form av pulsklockor och telefoner…

Nå ja, träningsväskan var det ju tal om. Det händer att jag ibland går på zumbapass. På sån där ”tantgympa” i nån skolgymnastiksal. Jag skäms inte ens, jag gillar det och instruktören är superduktig. Så tanterna och jag svettas nog. Så då brukar det finnas detta i min väska. Skor, handduk, vattenflaska och näsdukar.

”Hinder är det du ser då du tar ögonen bort från målet”

Jag tänker välja att fokusera på ögonblick som har med min träning att göra. Jag har två ögonblick som jag speciellt vill lyfta fram. Det första är när jag sprang mitt första lopp någonsin och det andra är när jag sprang mitt första halvmaraton.

Mitt första lopp någonsin sprang jag i juni 2013. Då sprang jag 10 km på Paavo Nurmi i Åbo. Jag hade sprungit i drygt ett år då och visste nog att jag skulle klara av sträckan, men inte på vilken tidsnivå jag skulle springa. Jag sprang in i mål på tiden 1.02.06 och var så nöjd och glad över tiden. Känslan genom loppet var bra och allt kändes enkelt. Jag hade ingen tidspress på mig och ville bara springa och ha kul och det lyckades jag med.

Poserar glatt med medaljen

Mitt första halvmaraton sprang jag hösten 2014  i Tallinn. Jag hade kanske inte riktigt tränat som jag borde inför loppet och det längsta jag nånsin sprungit tidigare var 16,5 km. Så jag var ganska nervös över hur det skulle gå. Jag hade ingen tidspress då heller utan ville bara genomföra loppet. Då när man anmälde sig skulle man ge en uppskattad sluttid för startgrupperna och jag drog till med 2.20. För jag visste inte alls var jag låg tidsmässigt. Jag sprang in på 2.14 och var så lycklig. Jag kände mig stark genom hela loppet och var förvånad över hur enkelt allt kändes. Jag kunde t.o.m. dra en lång slutspurt. Problemet då var bara alla andra löpare som blockerade vägen. Jag bara ”flytta på er” jag kommer förbi här. Jag fattar inte ännu heller att jag gjorde det. JAG sprang ett halvmaraton. Strunt samma i tiden, jag gjorde det liksom!

Suddigt värre, men strunt samma. I did it!

Känslan när målet närmar sig och alla hejar på dig (och några andra då). Heja Heidi, heja Finland! ÖÖh, hur vet de vad jag heter och varifrån jag kommer… Det står ju på nummerlappen fjant. Så kul!

Det här är nu den fjärde dagen av bloggutmaningen. Jag tycker att man kan tolka rubriken olika. All träning är ju bra träning och därför vill jag inte säga att jag inte förstår varför nån väljer att träna si eller så. Sen att JAG inte förstår reglerna eller överhuvudtaget grunderna till vissa sporter är en helt annan sak.

Jag menar ta nu t.ex. amerikansk fotboll. Vad är det man gör liksom? Jag förstår ju så långt att det är två lag och den som har mest poäng vinner. Och touchdown är också jättebra. Sen allt där emellan är bara whaaat?! Ibland sparkar man bollen, ibland kastas den, ibland springer man…  Jag försår ej. Däremot förstår jag nog varför man vill hålla på med det. Det är säkert en utmärkt träningsform, bra konditionsträning, laganda allt det där.

Och sumobrottning?! Varför måste man vara så stor? Fast är det ens en träningsform eller bara show och nöje? Det är mycket jag inte förstår…

Detta var ett betydligt lättare ämne att skriva om. Jag hoppas att jag fortfarande vid 65 har träningsvanan inne. Nu har träning blivit en del av mig och jag hoppas att den alltid kommer att vara det. Jag hoppas att kunna fortsätta vara aktiv livet ut, att jag inte får någon skada som omöjliggör tränandet. I vilken form jag tränar som äldre är ännu öppet, men förhoppningsvis så springer jag då ännu. Jag menar kan hon så kan väl jag liksom. Så vill jag också vara 🙂

Oj, redan på dag två kom det ett svårt ämne. Jag har fått fundera ett tag på vad jag ska skriva här. Jag var helt enkelt aldrig den som tränade, inte den sportiga liksom. Visst sysslade jag med diverse saker som dans, ridning… Men aldrig nå bollsporter eller att jag skulle ha hört till något lag eller grupp.

En sak som jag kom att tänka på iaf var när jag sysslade med redskapsgymnastik. Jag började där på lågstadiet, trean kanske, och tyckte det var så kul. ”Alla” höll på med redskapsgymnastik då och jag upptäckte att jag faktiskt var ganska bra på det. Jag var inte direkt populär i skolan och att upptäcka att jag var bättre än de populära flickorna från skolan som också höll på med redskapsgymnastik var en otrolig knuff för självförtroendet. Att jag var bättre än de i nånting. Den känslan för ett smått mobbad tioåring är nog obeskrivlig.

Jag minns speciellt på våren när vi hade avslutning och hade tävling bland gruppen. Och jag kom fyra! Kanske en lite snöplig placering så här i efterhand, men där och då var jag så stolt. JAG kom fyra, av en kanske tjugo andra. Tyvärr hittar jag inga foton från den tiden, det kanske finns i mitt föräldrahem. Men medaljen hittade jag iaf, den har jag sparat på. Okej, alla fick medalj, men jag minns att jag var så stolt över den då.