Jag fick en sådan boost för självförtroendet med löpningen idag. Jag hade planerat att springa nån form av intervaller eller ett snabbare pass. Jag ville inte ha det alltför strukturerat, men ville ändå försöka pressa mig lite och springa lite snabbare. Först tänkte jag mig fartlek, men bestämde mig sist och slutligen för… öh, progressivt pass, kanske det heter. Där varje intervall är snabbare än den förra.

Jag värmde upp först i två kilometer och hade sedan planerat att springa fem kilometer i snabbare tempo för att sedan varva ner. Tanken var att kilometer tre, alltså den första snabbare skulle gå i 6:00 tempo, sedan 5:50, 5:40, 5:30 och sedan den sista i 5:20. Ingen vila, utan hela tiden höja tempot för varje kilometer.

Först lät allting bra och enkelt, men sen när jag började tänka på det mer så lät det jobbigt. 5:20 tempo är inte något jag vanligtvis springer långa intervaller i, speciellt inte efter att först ha sprungit sex kilometer i ok tempo.

Men vet ni? Det gick!! Jag lyckades nästan hålla alla tempon, det blev 5:58, 6:15, 5:37, 5:27 och 5:22. Vet inte exakt vad som hände under den andra snabba kilometern, men i övrigt, klart godkänt! Jag kan ju!

Lite över 1,5 kilometer nedjogg på det, så var jag hemma igen. Självförtroendet på topp och härlig känsla i hela kroppen. Bra start på helgen!