Idag var jag fortfarande ledig från jobbet och tanken var långpass löpning. Min mage kändes lite krasslig här hemma, så jag tänkte att jag beger mig till det närliggande motionsspåret och springer några varv där. Ifall jag drabbas av löparmage så har jag i alla fall nära väg hem.
Jag hade ursprungligen tänkt springa en runda som är lite över 16 kilometer idag. Jag ändrade mig dock och tänkte att jag springer sex varv runt spåret i stället så är det ungefär lika långt. Tre varv åt ena hållet och tre varv åt andra för att variera mig lite och så hem igen.
Jag kom två varv och skulle just inleda mitt tredje och vad ligger inte mitt på spåret?! Världens största huggorm. Okej, i själva verket var den säkert inte så stor, men med min ormskräck så… Inte en chans att jag skulle fortsätta springa där mer. Som tur var befann jag mig just vid parkeringen, så jag vände helt enkelt om.
Min mage kändes bättre, så jag tänkte att jag chansar och springer in mot stan i stället. Jag ville fortfarande springa långpass. Nu vet jag inte om det var mitt möte med ormen eller vad som gjorde att det inte alls fungerade att springa med låg puls idag. Den var hela tiden för hög. Jag misstänker att mötet med ormen nog hade lite att göra med det. Plus att jag hela tiden var orolig över min mage. Jag sprang hela tiden och kände efter och funderade över den.
Magen fungerade till slut riktigt bra och dagens runda blev över 15 kilometer. Det blev en massa kringelikrokar för att jaga kilometer och en massa gåpauser för att hålla pulsen i styr. Men 15 kilometer är ändå 15 kilometer och det är jag nöjd med. Bjuder på en bild på en av våra katter, främst för att hon är så söt 🙂
0
Jag är själv inte så rädd för ormar, men förstår ändå rädslan!
Tror ormen var minst lika rädd. 😉
Bra jobbat ändå! 15 km är grymt!
Jag är livrädd för ormar och tror inte att jag vågar springa längs motionsspåret mer. Jag håller mig till asfalt och stadsmiljö 🙂