De som följer mig på instagram såg redan en uppdatering om gårdagens löppass. Jag hade jobbat hela dagen och ville verkligen ut och springa för att nolla hjärnan. Jag hade inte med mig träningskläder till Tallinn, även om vi gick en massa och faktiskt t.o.m simmade (=plaskade) i hotellpoolen, men det räknar jag inte som träning. Med min definition hade jag inte tränat sedan lördagens långpass.

I träningsprogrammet jag följer var ett av passen för den här veckan, korta snabba intervaller. 30 sek snabbt och 30 sek joggvila, gånger 20. Jag tänkte att det blir ett lagom pass att komma igång med träningen igen. Chocka kroppen lite med ett kort pass efter jobbet. Dessutom räknade jag med att ha pigga ben eftersom jag inte sprungit på flera dagar.

Hur blev passet? Riktigt bra om jag får säga det själv. Det fanns tryck i benen idag och jag kunde hålla ett högt tempo genom alla intervaller. Eftersom även vilan gjordes springandes och inte med stå eller gåvila, blev medeltempot på rundan högt. Det börjar kännas som om farten finns där igen efter en lång höst och vinter med ett evinnerligt lågpulsande med låg fart. Nu när jag får trycka på igen känns det som om kroppen också svarar. Som jag har väntat på detta. Att få känna mig snabb igen.

Det är främst känslan jag är ute efter på mina pass nu när maraton börjar närma sig. En känsla av lätthet och snabbhet i kroppen. En känsla av att jag kommer att fixa ett maraton. Ett bra självförtroende helt enkelt. Att träningen gett resultat.