Inspirerad av att Stockholm maraton springs idag, var planen för dagens löppass en långrunda. I träningsprogrammet stod det 200 minuter, vilket är 3 timmar och 20 minuter. Jättelångt. Så långt att jag drog mig för att sticka ut eftersom jag visste att det skulle bli jobbigt och jag hade inte någon större lust. Jag försökte förhandla med mig själv, kanske jag skulle fara i morgon istället. Till sist tog jag mig i alla fall i kragen, bytte om och for iväg innan jag hann ändra mig.
Väl ute var det som om olusten försvann. Vilket den allt som oftast gör, det svåraste är alltid att ta sig ut genom dörren. Det kan vara värt att påminnas om, även jag som tränar flera gånger i veckan har inte alltid lust, men jag gör det ändå, och plötsligt har jag fått till ett riktigt bra träningspass.
Jag hade planerat ut en runda i huvudet, kollat på kartan (jag och lokalsinne alltså) och mätt upp den med hjälp av google maps. Rundan skulle enligt det bli 28 kilometer. Det kändes väldigt långt och jag var osäker på ifall jag skulle klara av att springa så långt. Jag hade sprungit 12 kilometer när jag skulle vika av till vänster och till den utplanerade rundan. Jag tänkte i mitt stilla sinne att 28 kilometer inte kan stämma, det måste vara längre eftersom jag redan sprungit 12 och jag vek i stället av till höger. Den rutten har jag cyklat tidigare och ville minnas att den skulle landa på 25 kilometer.
Kroppen kändes pigg och kry hela vägen. Jag hade vatten med mig och dextrosol som jag tog med 30 minuters mellanrum. Under drickpausen gick jag, men i övrigt sprang jag hela tiden. Jag höll snittfarter som jag inte kunde förstå att var mina på långpass. Klockan visade stadigt 7:20, ibland betydligt snabbare 6:40 och ibland långsammare. Jag var helt chockad, hur länge skulle jag orka springa i det här tempot?
Hela vägen tydligen! OMG! Jag kunde t.o.m öka mot slutet. Det visade sig att det inte alls blev en kortare runda fastän jag vek av till höger. Totalt sprang jag 27,5 kilometer, så troligtvis hade jag kunnat vika av till vänster och orkat springa den rutten också. Idag var kroppen stark och pannbenet starkare. Det var bara glada och positiva tankar idag.
Det positiva med att bo i en liten stad är att man känner många. Jag vet var många bor och idag visualiserade jag att de personerna stod ute och hejade när jag sprang förbi deras hus. När jag blev trött tänkte jag att snart springer jag förbi det huset och där bor den och den personen och de står och hejar på mig. Visst orkar jag springa ända dit. Det orkade jag och fick sådan energiboost av det. Jag sprang med ett stort leende på läpparna idag och fick påminna mig att inte le som en fåntratt när bilar körde förbi. 🙂
Den här rundan var precis vad jag behövde med fyra veckor kvar till maraton. Jag vet nu att jag kommer att fixa det. Jag sprang för tusan 27,5 kilometer idag i medeltempo på 7:23. Sist som jag sprang över tre timmar var tempot 7:51. Någonting har hänt i kroppen och jag bara tackar och tar emot. Heja mig! Och tänka sig att jag inte hade lust att fara ut innan…
0
Men fasen – vad grym du är! Helt galet rolig läsning! Tjoho!
Åh, men tack snälla för pepp ❤
Wow, grymt!! Maran kommer bli en barnlek!! 😉
Tja, barnlek är kanske lite att ta i, men överkomligt i alla fall 🙂
Pingback: Snabbt snabbt snabbt | hopihopi