Igår skrev jag om sommarvärmen och hur jag gillar den, förutom när jag ska springa. Idag beslöt jag mig för att springa intervallpasset eftersom det inte verkade bli en dag i solstolen. Det var mulet ute, ingen sol i sikte och under 20 grader. Tanken var att jag skulle springa 4 min i 7:00 tempo och 4 min i 5:40 tempo, gånger åtta.

Det gick sådär. Trots mulet väder, svettades jag som en gris och det var varmt att springa. Varje år jag springer i värme de första gångerna stänger min kropp av. Vid det här laget har jag lärt mig och vet att jag inte ska bli orolig. Jag har inte tappat formen, det är bara kroppen som inte är van vid värmen. Jag var röd som en kräfta och frustade på och kämpade igenom intervallerna.

Gammal bild, samma känsla

De första fyra gick bra och i det angivna tempot. Efter det började solen gassa och farten saktades ner. När jag skulle springa i 7:00 tempo, gick jag den första minuten och sprang de resterande tre, så tempot blev vad det blev. Under 5:40 tempot höll jag snarare 6:00. Jag hade så varmt så varmt och fick flashbacks till mina lopp från förra året. Då lyckades jag också pricka in de varmaste dagarna på året ungefär att springa lopp. Fördelen med lopp är i alla fall servicen längs vägen med vatten och duschar.

Den lyxen hade jag inte idag. Totalt blev det sju stycken intervaller, sedan orkade jag inte mer. Eller jag skulle väl ha orkat om det var en tävlingssituation, men en intervall hit eller dit gör inte mycket för formen. Normalt ska jag ännu göra en nedjogg efter intervaller, den här gången gick jag. Jag kom hem, drack en massa vatten och tog en lång, kall dusch. Jag kände mig genast bättre och kunde njuta av solen raklång i stolen i stället för springandes 🙂