Post maraton blues och tankar kring träningen

Jag har inte tränat något sedan lördagens lopp, bortsett från några promenader. Jag vill låta kroppen återhämta sig till fullo efter lördagens urladdning och ta det lugnt med träningen ett tag. Det blev lite mycket där innan maraton. Inte egentligen mer träning som i fler pass, men mer stress över att få till träningen ju närmare loppet kom. Vilket inte är så konstigt egentligen, men nu när loppet är över känns det lite, jahapp… Vad nu då?!

Nu när maraton är över, kan jag träna som jag vill. Jag behöver inte följa något program och få in ett visst antal pass i veckan. Inte springa intervaller om jag inte vill, inte springa långpass och fast inte springa alls. Fast det är klart att jag vill springa, men kanske fokusera mera på känsla istället för prestation.

Jag har inget inplanerat lopp förrän i början av september. Då är det igen dags för Tallinn maraton. Förra året sprang jag inte där, men i år är tanken att jag igen ska springa halvmaraton där. Jag trivs alltid i Tallinn och i år har rutten ändrats så att man springer på helt nya områden. Det är bland det bästa med löpningen, att få upptäcka nya platser. Sedan hur mycket jag hinner se mig omkring och njuta är en annan sak…

2014-09-14-11-25-32

Tanken och förhoppningen är att jag ska försöka springa PB i Tallinn. Eftersom det är så långt dit ännu, tänker jag att jag kan träna på som jag vill fram till augusti i alla fall. Grunden finns där, sträckan är inget problem och om jag börjar lägga in intervaller och mer fokus på loppet i augusti, borde ett nytt PB inte vara omöjligt.

Det var tankar kring löpningen. Vad var det som börjar på t då? Triatlon. Jag är så sugen alltså! Jag kan varken cykla eller simma, eller kan och kan, klart att jag kan, men tja…Jag vill kanske inte simma bröstsim och cykla med min tantcykel 🙂 Dags att ta tag i saken. Jag har ju faktiskt redan köpt en baddräkt, om än för ett halvt år sedan och den fortfarande ligger oanvänd i skåpet med prislappen kvar…

DSCF4779

Jag tänker, babysteps. Att jag ens far till simhallen (inte ens chans att jag simmar i havet, fryser vid bara tanken) är ett steg i rätt riktning. Bara ta mig till simhallen, plaska lite och bli vän med vattnet. Simma en längd eller två och få mersmak. Inte måste simma 1000m minst för att det ska räknas och vill aldrig simma igen. Utan plaska lite och sen när jag tycker det känns okej, kan jag försöka lära mig crawl.

20170515_195954

Cyklingen känns som ett mindre problem. Jag har cyklat upp mot 25 kilometer med min tantcykel. Jag får helt enkelt fortsätta med det, öka längden på mina rundor och se om jag tycker om det. Innan jag ens överväger att köpa en dyr landsvägscykel. De kostar ändå så mycket och det är bäst att jag gillar att cykla sedan ifall jag har en.

Vad tror ni om mina planer?

0

3 tankar kring ”Post maraton blues och tankar kring träningen

  1. Madelene

    Låter kul med triathlonplanerna. Jag är också sugen på det men har aldrig riktigt kommit till skott. Det är det där med simningen. Också åldersnojan då . Kan man verkligen börja med triathlon vid 40+?

    Sist men inte minst, stort grattis till marathonprestationen! Superbra jobbat!

    Svara
    1. hopihopi Inläggsförfattare

      Det är väl aldrig för sent att börja 😀 Hur svårt kan det vara att simma egentligen?! Jag är ju uppvuxen vid havet och borde ha det i blodet, men nej

      Svara
  2. Pingback: Ett ”långpass” | hopihopi

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *