Hur svårt kan det vara? Triathlon alltså. Jag kan springa, jag kan cykla, jag kan typ simma. Jag har inte testat på simning i öppet vatten, jag håller mig till poolen. Men ju bättre min simning blir, desto mer sugen blir jag på triathlon. Det har alltid varit simningen som hindrat mig tidigare.
Jag tycker att min simning har blivit bättre sedan jag köpte ny klocka. Jag tror att mycket har att göra med att jag inte längre behöver hålla koll på hur långt jag simmar. Klockan gör det åt mig. Nu kan jag koncentrera mig på att bara simma. Jag behöver inte räkna och simma samtidigt. Plötsligt kan jag simma 500 meter i ett svep, utan paus. Jag blir varje gång lika förvånad när jag ser på klockan. Det känns inte ens speciellt jobbigt. Jag skulle säkert kunna/orka simma längre också.
500 meter känns ändå som en okej distans att simma utan paus. Det börjar närma sig triathlondistanser i simning. Nu får jag ju visserligen alltid en liten paus när jag varvar och skjuter ifrån med fötterna. Det får man inte i triathlon på öppet vatten.
Det är kanske det som skrämmer mig mest med triathlon. Simning i öppet vatten. Fiskar, sjögräs, dålig sikt, djupt, armar och ben i vägen. Tänk om jag inte orkar simma, men så kan jag inte pausa och vila. För jag bottnar inte.
Det finns förstås andra saker som också är skrämmande med triathlon. Det känns som ett mycket större projekt, mycket fler saker att hålla reda på. Rätt saker vid rätt gren, välja rätt bana, växlingsområdet. Inte cykla på springbanan, inte börja cykla förrän man får. Vilka kläder ska jag ha vid cykling, vad behöver jag vid löpning. Jag som alltid funderar vad jag ska ha på mig vid ett löplopp, nu är det tre olika grenar att fundera på.
1