Etikettarkiv: triathlon

Simning i öppet vatten och triathlonfunderingar

2 svar

Hur svårt kan det vara? Triathlon alltså. Jag kan springa, jag kan cykla, jag kan typ simma. Jag har inte testat på simning i öppet vatten, jag håller mig till poolen. Men ju bättre min simning blir, desto mer sugen blir jag på triathlon. Det har alltid varit simningen som hindrat mig tidigare.

Jag tycker att min simning har blivit bättre sedan jag köpte ny klocka. Jag tror att mycket har att göra med att jag inte längre behöver hålla koll på hur långt jag simmar. Klockan gör det åt mig. Nu kan jag koncentrera mig på att bara simma. Jag behöver inte räkna och simma samtidigt. Plötsligt kan jag simma 500 meter i ett svep, utan paus. Jag blir varje gång lika förvånad när jag ser på klockan. Det känns inte ens speciellt jobbigt. Jag skulle säkert kunna/orka simma längre också.

500 meter känns ändå som en okej distans att simma utan paus. Det börjar närma sig triathlondistanser i simning. Nu får jag ju visserligen alltid en liten paus när jag varvar och skjuter ifrån med fötterna. Det får man inte i triathlon på öppet vatten.

Det är kanske det som skrämmer mig mest med triathlon. Simning i öppet vatten. Fiskar, sjögräs, dålig sikt, djupt, armar och ben i vägen. Tänk om jag inte orkar simma, men så kan jag inte pausa och vila. För jag bottnar inte.

simning i öppet vatten

Det finns förstås andra saker som också är skrämmande med triathlon. Det känns som ett mycket större projekt, mycket fler saker att hålla reda på. Rätt saker vid rätt gren, välja rätt bana, växlingsområdet. Inte cykla på springbanan, inte börja cykla förrän man får. Vilka kläder ska jag ha vid cykling, vad behöver jag vid löpning. Jag som alltid funderar vad jag ska ha på mig vid ett löplopp, nu är det tre olika grenar att fundera på.

1

Hur kan det vara så svårt att simma?

Lämna ett svar

Hur går det med simningen? Jag har simmat tre gånger nu och det går så där. Varken bättre eller sämre egentligen. Eller det går väl bättre, för jag kan simma längre för varje gång, men tekniken har inte förbättrats. Det är fortfarande jobbigt. Jag kämpar på med bröstsim och har inte vågat testa frisim ännu. Jag vet hur jag ska göra, typ, men att sedan göra det i praktiken är en helt annan sak. Hur kan det vara så svårt att simma?

Idag simmade jag 1000 meter och det är det längsta jag simmat hittills. Det känns ännu väldigt långt till triathlondistanser. Hur ska jag någonsin kunna simma det som krävs? Till och med i sprint är simningen 750 meter. Galet långt. När jag idag simmade 1000 meter då pausade jag för att vila efter 100, plus att jag fick en liten paus vid vändningen vid 25 meter. Simma 750 meter, öppet vatten med en massa andra människor runt omkring? En spark i huvudet, en arm här, ett ben där, vågor. Inte direkt att jag kan ställa mig på botten och vila.

svårt att simma

Okej, nu ska jag inte delta i triathlon inom en snar framtid, jag hinner säkert bli bättre och vänja mig, men just nu känns det övermäktigt. Det är inte konditionen det är fel på, utan helt klart tekniken. Jag blir trött i armar och nacke, men jag blir inte flåsig. Ibland känns det som om jag inte flyter. Som om jag simmar upprätt, snarare än vågrätt. Jag vet inte riktigt hur jag ska korrigera mina fel. Bara simma mer? Jag är lite sugen på att testa att simma med en dolme. Kanske det skulle hjälpa mig i tekniken, om jag har flythjälp?

1

Comeback i simning

Lämna ett svar

Det är torsdag och det borde egentligen vara dags för middagstips inför helgen, men det här är så stort att det förtjänar ett inlägg. Om min comeback i simning. Efter en paus på över ett och ett halvt år. Två gånger hann vi gå, innan coronan stängde ner allt. Nu kan vi äntligen besöka simhallen (och gymmet) igen.

jag har simmat

Jag var ivrig, jag var pepp och jag var nästan nervös innan. Kan jag ens simma mer? Jag som knappt kunde simma innan heller, och med en paus på över ett år. Hur skulle det gå? Jag simmar aldrig på sommaren, aldrig i Finland och aldrig i öppet vatten. Jag simmar inte överhuvudtaget. Och ja, jag vill delta i triathlon 🙂 Men någonstans måste jag börja. Kaarinan uimahalli med pensionärer på dagtid känns lagom.

Vi började igen med att gå på gymmet. Och jag körde igen i min iver över att kunna använda maskiner med alltför höga vikter för att orka simma efteråt. Jag orkade med vikterna och det är kul att kunna lassa på, men jag är helt slut i musklerna efteråt. Vilket inte är så konstigt egentligen. Men tanken är att simningen ska vara huvudfokus. Styrka kan jag ju ändå träna hemma. Simma kan jag bara göra i simhallen.

comeback i simning

Simningen då? Det gick nästan över förväntan. Jag simmade 550 meter och det tycker jag är en godkänd comeback i simning. Det finns mycket att jobba på, men konditionen är det inget fel på. Det är nog snarare tekniken som stoppar mig från att simma längre. Jag blir mer trött i nacke och armar än flåsig. Nu hoppas jag att det blir en vana att simma en gång i veckan. Först vill jag bli bekväm med vattnet, innan jag gör upp någon form av träningsplan. Just nu känner jag mig som en nybörjare, jag tror att bara jag simmar mer kommer jag att bli bättre. Det här var i alla fall en bra start.

0

Veckans roligaste träning

2 svar

Borde jag vara orolig ifall jag tycker att transportcyklingen till jobbet är veckans roligaste träning? Jag är ju en löpare och borde tycka att det är veckans roligaste träning. Just nu tycker jag i alla fall att det är jättekul att cykla.

Förra sommaren när jag cyklade nästan dagligen till jobbet, var det också kul, men nu känns det ännu roligare. Jag tror det har att göra med att formen är bättre. Det känns som om jag äntligen har fattat cyklingen. Hur jag ska sitta, hållningen, hur jag ska trampa. Jag orkar trampa bättre i uppförsbackar, jag har högre snittfart och därför känns det säkert som om formen är bättre. Det är jag och cykeln, vi är ett.

veckans roligaste träning

Jag tycker att jag nu redan håller högre snittfarter än vad jag hade förra sommaren. Då hade jag mitt mål att cykla sträckan under 50 minuter, men jag var inte ens nära att klara av det. Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Jag hade inte egentligen tänkt cykla lika mycket som förra sommaren, utan jag vill fokusera mer på löpning. Ha pigga ben för löppass och cykla till jobbet kanske en gång i veckan. Men just nu är det så kul att cykla, att jag i alla fall funderar på att försöka bli en bättre cyklist. Hittills har jag inte klurat ut ett bra sätt att kombinera dem båda. Cykla mycket och bli snabbare, men samtidigt springa både långpass och intervaller. Hur gör triatleter?

Kroppen verkar i alla fall hålla för träning och min lilla paus var bara det. En liten paus och inget mer. Nu är jag redo igen!

2

Jag har simmat!!

4 svar

Hur länge har jag tjatat om att jag ska börja simma? Fyra år? Hur många gånger har jag simmat under den perioden? Noll. Eller kanske tre fyra gånger, ifall det räknas att jag guppat i havet på resor. Gissa vad jag har gjort idag? Jag och mamma var till Kaarinan uimahalli och jag har simmat. Riktigt simma simmat, längd på längd på längd. Inte bara plaskat i den varma bassängen och slappat i bubbelpoolen.

jag har simmat

Det var inte så farligt som jag trodde att det skulle vara. Inte så kallt, jag fick inga kallsupar, jag sjönk inte, utan jag kom in i en bra rytm. Säkert med en gräslig teknik och jag kan fortfarande bara simma bröstsim, men det första steget mot triathlon är nu taget. Totalt simmade jag kanske 500 meter, jag tappade bort räkningen i något skede. Kortaste simsträckan i triathlon är 750 meter, men ifall loppet går i pool är det oftast bara 400 meter simning. Enligt den säkra källan Wikipedia. Det känns ändå överkomligt. Jag var inte så dålig som jag trodde att jag skulle vara. Jag kunde ju simma. Ibland var jag tvungen att pausa lite, men jag kunde ändå simma flera längder i rad.

Nu är planen att fortsätta simma och bli bekväm med vattnet. Vi köpte ett tio gångers kort med mamma. På den tiden måste jag väl hinna bli bättre? Jag tänker fortsätta simma bröstsim, åtminstone några gånger ännu. Idag var det smockfullt i bassängen och det kändes inte riktigt som rätt tillfälle att testa på crawl/frisim. Jag tror att jag behöver mer utrymme för det, mindre folk omkring mig. Dessutom tror jag att jag måste investera i ett par simglasögon. Hur gör ni som simmar med kontaktlinser? Kan man simma med kontaktlinser? Jag kan inte simma utan, för då ser jag inget. Och jag kan knappast simma med mina glasögon ifall jag vill lära mig frisim? Och hur simmar man ens frisim? Eller jag vet ju hur man gör i teorin, men inte i praktiken. Det skulle bara bli ett enda plaskande. Därav behov av utrymme 🙂

Men ett steg i taget. Jag har simmat idag! Det ni!

Och så var vi på gymmet också!

4

Ivrig på triathlon

Lämna ett svar

Jag blir ju inte direkt mindre ivrig på triathlon efter den här helgen. Instagram har varit fullt med uppdateringar från till exempel Halmstad triathlon och Ironman i Lahtis. Igår kväll satt jag dessutom och kollade på triathlontävlingar från Montreal. Vad har hänt med mig? Jag är så ivrig på triathlon, men det är den där förbaskade simningen. Den skrämmer mig. Inte för att jag inte tror att jag skulle kunna lära mig att simma, men allt runt omkring. Att det är kallt i vattnet och alla andra som också ska trängas i vattnet. När jag läser om simningen från Lahtis. Hur mycket vågor det var, blåsigt, hur det var armar och ben huller om buller. Hur de fick kämpa sig fram, få kallsupar hela tiden och simma i strömt vatten. Usch!

ivrig på triathlon

Imorgon är planen igen ett långpass på cykel. Jag tror inte att jag kommer att cykla till något av mina sommarställen, utan jag kommer att cykla en helt vanlig runda. Fundera vidare på triathlon och kanske ta mod åt mig att börja kolla på lopp. Triathlon för nybörjare med simningen i bassäng. År 2020. Ifall jag har ett uppsatt mål som sporrar mig, kanske jag äntligen skulle ta tag i den där simningen. Jag gissar att det inte skulle kännas lika skrämmande med open water ifall jag skulle känna mig trygg i en bassäng. Lära mig simma i pool först och sedan börja simma i havet. Eller nå, utomhus i alla fall.

2

Tankar kring triathlon

5 svar

Jag får alltid nu och då tankar om att delta i triathlon. Det hänger oftast ihop med längre cykelpass. Jag tycker om att cykla, jag blir ivrig på det och vill göra det mer. Löpningen är det inget problem med, men den där simningen. Jag har alltid trott att det är det som stoppar mig. Att jag inte kan simma. Och ja, jag kan simma, men inte tillräckligt bra teknikmässigt för att det skulle vara behagligt att delta i triathlon. Plus att öppet vatten skrämmer mig, med alla fiskar som kommer att attackera mig. Sjögräs som jag tror är ormar. Alla andra simmare  jag måste trängas med och få kallsup hela tiden. Och så är det kallt i vattnet.

triathlon tankar

På något sätt har jag ändå tänkt att jag kan komma över det. För jag vill, och på vilja kommer man långt. Jag kan lära mig att simma bra, lära mig att tycka om öppet vatten. Att det bara är mina egna hjärnspöken, att det inte är farligt. Egentligen. Det var innan jag skrev om misstaget på Helsinki city run. Jag som trott att simningen är problemet. Lär jag mig bara att simma, kommer det inte vara något problem med triathlon. Tills Jessica kommenterade om byte av gren. Hur man ofta byter kläder/utrustning på samma plats, men sedan ska åt olika håll beroende på om man skall cykla eller springa.

Jag hade inte ens tänkt på det. Måste jag tänka på det också? Då kan man inte bara följa klungan, utan man ska ha koll på vart man ska till näst. Jag skulle så börja cykla på springbanan eller börja springa fastän jag ska cykla… Eller typ ta någon annans cykel för att alla ser likadana ut i raden av cyklar. Jag vet att de är numrerade enligt ens tävlingsnummer, och att det nog säkert finns pilar och skyltar till vart du ska näst. Funktionärer som visar vägen och liknande. Men ändå. Triathlon känns som ett mycket större projekt. Mer prylar att komma ihåg, och packa allt i rätt påsar. Det här ska jag ha till cyklingen, det här behöver jag till löpningen.

Det är inte bara att välja kläder och skor till löpningen, vilket brukar vara ett tillräckligt stort bekymmer bara det. Komma till starten i tid och sedan följa med klungan. I triathlon är det mycket mer att fundera på. Och jag som trodde att simningen var ett problem. Det verkar ju vara det minsta av mina bekymmer…

1

Ironman Hawaii

2 svar

Som bäst pågår världsmästerskapen i triathlon, Ironman på Hawaii. Jag som inte ens kan simma ordentligt drömmer om att vara där. Drömmen om triathlon finns fortfarande och blir starkare hela tiden. Men den där jäkla simningen alltså. Det är det som stoppar mig. Det är en alldeles för hög tröskel och jag vet inte hur jag ska börja. Jag har en baddräkt, men jag hittar hela tiden på ursäkter till varför jag inte kan gå till simhallen. Jag har inte glasögon. Mina ögon blir irriterade. Det är kallt i bassängen. Det är dyrt. Det är krångligt att ta sig till simhallen. Ursäkter på ursäkter på ursäkter.

Jag tycker om att cykla och jag tror att jag skulle tycka om det ännu mer om jag hade en landsvägscykel. Jag tycker om att springa. Det är inte där problemet ligger. Inte ens distanserna skrämmer mig. Det är simningen som är problemet. Även om jag skulle lära mig simtekniken, återstår fortfarande problemet att jag inte tycker om att bli blöt och kall. Plus att jag är rädd för öppet vatten. Alla fiskar som kan bita mig. Alla andra monster som gömmer sig i havet 🙂

Hur lär man sig att tycka om simning? Är det bara att öva och öva tills man tycker om det? Jag har i och för sig inte  övat. Jag har inte ens försökt. Jag har i två år skrivit om att jag ska börja simma. Hur många gånger har jag simmat? Noll. Är det bara att inse att Ironman kanske inte är för mig?

 1

Min löparkarriär i framtiden

4 svar

På fredagen skrev jag om min löparkarriär hittills. Idag tänkte jag ta upp min framtida löparkarriär. Vad vill jag göra i framtiden? Ska jag fortsätta som jag gör för tillfället? Har jag några större mål i framtiden? För att vara helt ärlig så vet jag inte. Eller vissa saker vet jag ju, men ibland är saker så skrämmande att jag inte vågar säga det högt. Eller skriva ut det här.

Löpningen är det som är roligast för tillfället och där jag har mest konkreta mål. Nu närmast tänker jag på mitt kommande maraton. Där har jag som målsättning att förbättra tiden från ifjol. Det är ungefär dit jag kommit när jag tänker på framtiden. Jag har inte en långsiktig plan i löpningen. Jag har inget lopp jag drömmer om att springa. Ingen distans jag vill klara. Jag springer för att jag tycker att det är roligt och för att det ger mig energi.

Och så var det det här med triathlon… Jag läste en smart grej någon gång att skillnaden mellan en dröm (dream) och mål (goal) är en plan. Handlingskraft. Aktion. Det är där jag är med triathlon. Jag vill delta, men vad har jag gjort för det? Inte ett skvatt. Eller okej, jag köpte den där baddräkten för över ett år sedan och har fortfarande inte (heller) simmat en endaste gång. Redo för triathlon då med andra ord 🙂 Jag kan liksom inte bara önska att delta i lopp och tro att jag ska kunna det. Jag måste träna för det också.

För tillfället är tröskeln alltför hög för att ens börja. Jag kan ju simma, jag kan cykla, löpningen är inget problem, men. Jag vill inte bara delta för deltagandets skull, jag vill kunna njuta av loppet och prestera. Inte precis att jag förväntar mig att vinna, men jag vill inte vara klar med bara simningen när alla andra redan går i mål. Det är inte ens en rädsla över att vara sist, men den där simningen alltså. Jag kan delta i ett sådant där man bara behöver simma 50 meter och sedan fast springa ett halvmaraton. Finns det en sådan distans 🙂 Det som skrämmer mig eller avskräcker mig från triathlon är just simningen. Det är så långt oberoende av vilken distans. Till och med i sprintdistansen är simningen 750 meter.

Om jag drömmer fritt och inte alls tänker på vad som krävs för att klara av det… Ironman på Hawaii hade ju varit kul. Vätternrundan. En svensk klassiker. Eller New York maraton. Eller Boston. Eller. ”Jag har inget lopp jag drömmer om att springa”. Stryk det förresten 🙂

framtiden

 

 0

Post maraton blues och tankar kring träningen

3 svar

Jag har inte tränat något sedan lördagens lopp, bortsett från några promenader. Jag vill låta kroppen återhämta sig till fullo efter lördagens urladdning och ta det lugnt med träningen ett tag. Det blev lite mycket där innan maraton. Inte egentligen mer träning som i fler pass, men mer stress över att få till träningen ju närmare loppet kom. Vilket inte är så konstigt egentligen, men nu när loppet är över känns det lite, jahapp… Vad nu då?!

Nu när maraton är över, kan jag träna som jag vill. Jag behöver inte följa något program och få in ett visst antal pass i veckan. Inte springa intervaller om jag inte vill, inte springa långpass och fast inte springa alls. Fast det är klart att jag vill springa, men kanske fokusera mera på känsla istället för prestation.

Jag har inget inplanerat lopp förrän i början av september. Då är det igen dags för Tallinn maraton. Förra året sprang jag inte där, men i år är tanken att jag igen ska springa halvmaraton där. Jag trivs alltid i Tallinn och i år har rutten ändrats så att man springer på helt nya områden. Det är bland det bästa med löpningen, att få upptäcka nya platser. Sedan hur mycket jag hinner se mig omkring och njuta är en annan sak…

2014-09-14-11-25-32

Tanken och förhoppningen är att jag ska försöka springa PB i Tallinn. Eftersom det är så långt dit ännu, tänker jag att jag kan träna på som jag vill fram till augusti i alla fall. Grunden finns där, sträckan är inget problem och om jag börjar lägga in intervaller och mer fokus på loppet i augusti, borde ett nytt PB inte vara omöjligt.

Det var tankar kring löpningen. Vad var det som börjar på t då? Triatlon. Jag är så sugen alltså! Jag kan varken cykla eller simma, eller kan och kan, klart att jag kan, men tja…Jag vill kanske inte simma bröstsim och cykla med min tantcykel 🙂 Dags att ta tag i saken. Jag har ju faktiskt redan köpt en baddräkt, om än för ett halvt år sedan och den fortfarande ligger oanvänd i skåpet med prislappen kvar…

DSCF4779

Jag tänker, babysteps. Att jag ens far till simhallen (inte ens chans att jag simmar i havet, fryser vid bara tanken) är ett steg i rätt riktning. Bara ta mig till simhallen, plaska lite och bli vän med vattnet. Simma en längd eller två och få mersmak. Inte måste simma 1000m minst för att det ska räknas och vill aldrig simma igen. Utan plaska lite och sen när jag tycker det känns okej, kan jag försöka lära mig crawl.

20170515_195954

Cyklingen känns som ett mindre problem. Jag har cyklat upp mot 25 kilometer med min tantcykel. Jag får helt enkelt fortsätta med det, öka längden på mina rundor och se om jag tycker om det. Innan jag ens överväger att köpa en dyr landsvägscykel. De kostar ändå så mycket och det är bäst att jag gillar att cykla sedan ifall jag har en.

Vad tror ni om mina planer?

0