Heja kroppen!

Jag, både kroppen och huvudet, har återhämtat mig från helgens festligheter och jag har igen kommit tillbaka till normala träningsrutiner. Igår sprang jag det längsta jag gjort på ett bra tag, det blev nästan åtta kilometer. Det är väl inte riktigt där jag vill vara för tillfället, jag hade gärna sett att milen är min standardrunda. Att jag kan springa den när jag vill och inte räknar det som ett långpass. Åtta kilometer är i alla fall betydligt längre än vad mina tass tass tass rundor runt kvarteret på fyra fem kilometer varit.

Kroppen slutar aldrig att förvåna mig. Jag hade trott att jag skulle ha känt av löprundan idag. Att jag skulle ha haft stela ben, ömma vader och en seg känsla. Men nej! Kroppen känns hur pigg och fräsch som helst och som om jag hade kunnat springa idag igen. Det hade jag säkert kunnat göra också, men istället valde jag styrketräning. Jag valde styrkan, framom löpningen! Vad har hänt?! Det har aldrig hänt tidigare.

Det stämmer verkligen uttrycket att det är huvudet som ger upp före kroppen. Att man orkar betydligt mer än man tror. Här tror jag att jag är ur form och inte kan springa långt längre. Hade en träningsdipp för nån vecka sedan och ville inte göra nåt. Sedan kan jag en helt vanlig grå måndag i november springa åtta kilometer utan någon större ansträngning. Jag är inte så dålig som jag ibland känner mig och jag kan visst. Jag kan springa långt, jag har inte tappat allt och jag är fortfarande i form.

Heja kroppen!

0

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *