Enligt planen skulle jag springa ett vanligt distanspass idag. Det gjorde det jag också, men jag var nära att ställa in passet. Det är nämligen svinhalt ute. Jag fick trippa och tassa fram försiktigt på sina håll och verkligen kolla var jag satte fötterna. Jag föll som tur inte och var egentligen inte ens nära, men det är inte en kul känsla att inte kunna lita på sig själv. Tekniken blir lidande och löpsteget blir inte naturligt när jag är tvungen att trippa framåt.

Jag sprang närmare åtta kilometer idag och i ett förvånansvärt högt tempo. Jag höll nästan samma fart som på mina normala rundor och nu fick jag ändå medvetet dra ner på tempot ibland för att inte ramla. Inte för att jag inte skulle ha orkat, utan som en försiktighetsåtgärd. Jag klagar inte, jag tackar och tar emot alla bra pass jag gör. För det här går in i kategorin, bra pass. Åtta kilometer i halka en grå tisdagskväll? Öh… Ja tack!

Ingen kamera med denna gång, bjuder därför på en bild från förra veckans runda. Känslan är som på bilden, glädjeskutt!