Den här veckan är egentligen tänkt som en vilovecka. Jag försöker hålla ett rullande system på tre veckor med (hårdare) träning och sedan en vecka som är helt klart lugnare. Jag tycker att jag är inne i ett bra flyt i min träning för tillfället och jag vill inte sabba det genom att träna för hårt. För att ge kroppen en chans att återhämta sig och för att jag samtidigt ska längta lite efter löpningen, blir den här veckan lugnare. Jag tänker fokusera på mer yoga och rörlighet, precis på samma sätt som sist. Styrkan har jag inte tänkt skippa, men det lutar mot att jag gör plyometrics igen.

Jag hade även planerat att springa, men först mot slutet av veckan. Idag och under det kommande följande dagarna hade jag tänkt satsa på yogan. Igår kollade jag på statistiken i min pulsklocka och upptäckte att jag sprungit 93 kilometer i februari. Hmm… Tänkte jag då. Visst är ju 100 kilometer en mycket finare siffra än 93. Det är bara sju kilometer som skiljer. Vilovecka. Schmilovecka. Jo, jag ska vila, jag ska bara först springa lite till. Jag hade ju faktiskt tänkt springa i veckan oberoende. Lika bra kan jag göra det i början på veckan som mot slutet. Visst 🙂

Idag efter jobbet bytte jag snabbt om till träningskläder och begav mig ut. Det är fortfarande svinkallt ute och det lovas bara kallare väder hela tiden. Jag hade ingen plan för passet annat än att springa sju kilometer. Vissa kanske tycker det är fånigt, men jag har sprungit kringelikrokar runt kvarteret tidigare för att nå upp till rätt siffra. Ska det vara hundra så ska det. 99,99 är inte alls samma sak. De som vet de vet 😉

Lite över sju kilometer senare var jag hemma igen. Februari har varit en riktigt bra träningsmånad och det är inte ens över ännu. Nu ska jag faktiskt vila.