I och med att jag har spikat mitt mål för sommaren, måste jag så småningom börja strukturera upp träningen mer. Ännu är det långt kvar, loppet är först i september, men plötsligt är det ändå raceday. Och jag känner mig oförberedd och tänker att jag borde ha tränat si eller så. Sprungit mer intervaller. Mera långpass. Längre långpass. Sprungit mer överhuvudtaget. Jag kommer att skriva ett skilt inlägg om min träningsplan inför maraton. Ett första steg på vägen är att börja springa intervaller igen. Förra söndagen blev det korta intervaller. Få upp flåset lite och testa att springa snabbare. Idag blev det pyramidintervaller.

Tidigare när jag sprungit pyramidintervaller, har jag sprungit enligt schemat 1 minut-2minuter-3-4-3-2-1. Vilan har varit hälften av vad intervallen var, alltså 30 sek-1 minut osv. Idag ville jag pusha mig själv och lade till en intervall på fem minuter. Alltså då 1-2-3-4-5-4-3-2-1. Dels ville jag få till längre intervaller i programmet och dels få till ett längre pass, mer kilometer helt enkelt. Det kändes i benen idag att jag inte är van att springa intervaller. Det var tungt idag, lungorna skrek efter luft. Kroppen fick en chock och förstod inte vad som händer. Vill du att vi ska springa fort plötsligt? No more lufs?

I en idealisk värld skulle väl de kortare intervallerna gå snabbare än de längre. Jag tror att jag höll ett ganska jämnt tempo över alla… Där kring 5:00-5:30 per intervall. Bra för att vara de längre intervallerna, mindre bra för korta och snabba. Men men… Jag lär mig och som sagt är det långt till raceday ännu 🙂