Det var ett bra tag sedan jag sprang korta intervaller, eller intervaller överhuvudtaget. Jag har lekt lite med farten under vintern/”våren”, men jag har inte sprungit regelrätta intervaller. Tanken var att jag skulle ha sprungit intervaller eller ett snabbare pass på måndagen redan. Då snöade det och jag ändrade om hela min träningsplan för veckan. Idag var tiden inne för riktiga intervaller. Vägarna är torra och sanden bortsopad på de flesta håll. Fram med mina snabba skor och ställa in pulsklockan på intervaller.

gammal bild från onsdagen

Jag valde att börja med korta intervaller. 10 st intervaller på en minut, med en minut joggvila mellan varje intervall. Även kallade för Almenänsintervaller.  Det kändes som ett bra ställe att börja på. Få känna på farten i benen, komma upp i puls och flås. Samtidigt är de så korta att jag orkar springa alla. Det är inte direkt så att jag vill börja med tusingar… Då krävs det en helt annan form av mental förberedelse 🙂

Jag började min runda med att värma upp i två kilometer i mitt vanliga tempo. Därefter startade själva intervall-delen av passet. Två steg in i den första intervaller går skosnöret upp. Typiskt. Stanna. Pausa klockan. Knyta skosnöret och iväg igen. Jag kom av mig där och den första intervaller blev egentligen inte till  mycket. Även om jag pausade klockan, kändes det som om intervallen var över innan jag ens hann börja. De övriga gick sedan bättre och hade varierande tempo mellan 4:50-5:20. Svårt att veta hur snabbt jag ska/orkar/kan springa eftersom det var mina första intervaller på länge. Dessutom minns jag inte om jag brukar ha joggvila eller om jag brukar gå mellan intervallerna. Inte för att jag alltid måste göra på samma sätt förstås.

Avslutade passet med en nedjogg hem, totalt kanske 1,5 kilometer. Kul att vara igång med intervaller igen, även om jag säkert kommer att trötta på dem senare i mitt träningsprogram. Men för stunden njuter jag av att springa snabbt.