Står det långpass på schemat, ska det springas oberoende av väder. Det var inte direkt lockande att fara och springa när jag kollade ut genom fönstret. Det var regn, det var rusk, det var blåst… Inte precis mitt favoritväder för långpass, eller för löpning överhuvudtaget. Fast egentligen springer jag hellre i regn än i högsommarvärme, om jag måste välja. I värmen stänger min kropp fullständigt av, i regn går det ändå att springa. Jag tycker bara inte om att bli blöt och kall.

Jag hade planerat att springa 18 kilometer idag, men jag hade planerat min rutt fel. Jag trodde att den runda jag valt att springa skulle bli över 17 och så skulle jag bara springa en extra sväng runt kvarteret för att komma upp i 18. Det visade sig att rutten var kortare än jag kom i håg. Jag har sprungit delar av rutten många gånger tidigare, och vet att från punkt a är det ungefär fem kilometer hem. När jag var vid punkt a visade pulsklockan 11 kilometer. 11 plus 5 blir inte 18, det blir inte ens 17. För att komma upp i 18 kilometer skulle jag vara tvungen att springa väldigt många kringelikrokar runt kvarteret. Vid det laget var jag redan så blöt och kall att jag valde att nöja mig med 17.

Löpningen kändes bra idag, inga problem med löparmage. Benen orkade och pulsen var låg. Isch. Inte så att jag kollade på klockan hela tiden och medvetet höll pulsen nere, men det gick per automatik. Jag kunde hålla ett relativt jämnt tempo hela rundan och känslan var som jag vill att den ska vara på långpass. Som om jag kan springa i oändlighet. Däremot märkte jag att jag måste börja ta med mig energi på längre långpass. Det var nästan det som avgjorde att jag inte orkade springa den sista kilometern för att nå 18. Jag var hungrig. Eller inte hungrig så att magen knorrade, men energin tog slut i kroppen. Tydligen är min gräns för att springa utan energi 16 kilometer. Mitt längsta långpass hittills har varit just 16 och då har jag inte haft problem. Nu var det som om en kilometer till gjorde att jag tog totalt slut.