Jag vet inte vad jag tänkte på när jag igår skrev om att jag skulle springa backintervaller på torsdagen. Träningsvärken idag är inte att leka med och jag tror att det bara kommer att vara värre imorgon. Backintervaller känns som lite overkill och jag tror att det i stället blir någon annan form av intervaller. Med mindre risk för mjölksyra och mera för flåset. Ifall kroppen känns pigg och på hugget imorgon, kanske jag ändrar mig.
Jag märkte redan på morgonen att benen var möra. Egentligen märkte jag det redan igår på kvällen efter passet. Så går det när jag skippar styrkan en vecka. Träningsvärken kommer direkt. Hela dagen har jag stapplat omkring på jobbet. Det är ingen kul känsla att sätta mig ner. Framsida lår gör ont och det går inte att böja sig ner smidigt. När jag skulle gå upp för en liten backe kände jag hur det brände i låren. Mjölksyran kom genast. Då var det ändå en liten backe. En backe som jag går uppför varje dag och som i normala fall inte ens klassas som en backe. Utan som ett litet motlut. Fyra steg och jag är uppe.
Idag var det som om att bestiga Mount Everest. Benen var inte pigga och att springa backintervaller var inte att tala om. Ska jag springa backintervaller vill jag vara pigg i benen och mentalt förberedd. Inte färdigt sliten, trött och tung i kroppen. Jag tror jag väntar med att springa backe tills nästa vecka. Jag har en runda planerat färdigt. En runda som jag drar mig för att springa eftersom den är så kuperad. Det är roligt efter passet när jag vet att jag klarat det, men det kräver mental uppladdning först.