Den senaste tiden har min styrketräning känts väldigt motig. Förra veckan skippade jag helt mitt pass. Veckan innan gjorde jag mitt pass, men känslan var så där. Jag gjorde alla övningar, men tänkte inte alls på tekniken, utan checkade bara av alla rörelser. Bara få passet gjort och kunna säga att jag gjort det. Idag kom vändningen, idag kändes allt kul igen. Tekniken fanns där, styrkan var det inget fel på och peppen var total. Nu jäklar skulle jag träna styrka.

Jag gjorde samma program som sist, mitt trusted P90X program. Säga vad man vill om tv-shop, men den tränings-dvd:n fungerar i alla fall. Jag har gjort det så många gånger att jag (nästan) kan det utantill. Jag behöver inte kolla på videon, utan kan bara ha det på i bakgrunden och koncentrera mig på mitt. Jag tycker fortfarande att det fungerar och det brukar ge mig träningsvärk varje gång. Kanske då för att jag är bättre än då när jag började träna efter programmet och orkar igenom allt. Med högre vikter dessutom.

Nu känns kroppen härligt öm och skakig, som om den fått jobba. Precis som jag vill att den ska kännas efter ett benpass. Hur härligt det kommer att kännas imorgon är en annan sak, men jag har bara mig själv att skylla. Det är säkert bara bra med en påminnelse om att träna styrka. Den är såå viktig för mig, för att förebygga skador och för att orka springa mer och bättre. Även om jag tjatar om det och skriver ut det här, glömmer jag ändå bort det. Och bara springer… Skärpning där!

Imorgon blir det en vilodag, det kan behövas. Jag hoppas att kroppen är återhämtad på torsdagen. Då är planen att springa intervaller. Eftersom jag kände mig så stark idag, tänker jag mig backintervaller… *gulp*