Jag såg en bild på instagram idag från en person som jag följer. Hon ska också tydligen springa Tallinn maraton och hon hade skrivit något i stil med 13 veckor kvar… Jag bara, vänta nu, jag ska också springa i Tallinn. Är det faktiskt bara 13 veckor kvar?! Det kan det väl ändå inte vara. Det känns som om det är långt in i framtiden. 13 veckor är ju snart. Poff och så ska jag stå på startlinjen. Paniken och stressen som kom över mig…

Jag tycker att jag är i fas med min träning och allt går enligt planen. Jag springer mina långpass, jag gör min styrketräning, jag springer snabbare pass. Ändå känns det som om, tja, jag inte är redo. Alltid när jag har en vilovecka, vare sig det är planerat eller oplanerat, sjunker självförtroendet en smula. Jag har planerat att springa långpass på lördagen. Senast jag sprang långpass var den 8.5. Det är över två veckor sedan. Tänk om jag tappat allt? Tänk om jag inte kan springa långt mer? Jag vet ju att det inte är så, men hjärnan spökar ibland. Jag tappar inte allt med en veckas vila. Jag tappar knappt något, det är snarare bra för mig att vila ibland. Komma tillbaka snabbare, piggare, mer utvilad och pepp på att springa igen.

Dagens pass gick i alla fall ok. Det blev inte backintervaller, istället blev det en form av fartlek. Varannan kilometer snabb och varannan långsam. Totalt strax över 9 kilometer. Det var svettigt och jobbigt och jag fick kämpa för att få upp tempot. Benen ville inte riktigt springa fort och det var kanske inte den bästa idén att springa intervaller efter styrketräning. Jag har fortfarande träningsvärk, men det kändes bättre när jag sprang.

Imorgon ska jag försöka stretcha ut benen med hjälp av yoga och mentalt förbereda mig på att springa långt på lördagen. Enda sättet att få bukt med paniken inför loppet är att träna. Göra mina långpass och inte fundera så mycket. Det kommer nog att gå vägen den här gången också.