Även om det står distanspass på träningsschemat och jag har bestämt mig för att följa det, behöver inte alla pass gå i samma monotona takt. Jag kan fortfarande följa min plan, men träna på känsla inom ett pass. Vill jag springa lite fortare, kan jag göra det, men ändå springa ett längre pass. Idag fick det bli en form av fredagsfartlek. Jag hade först tänkt mig ett vanligt distanspass. Lunka runt en vanlig runda på åtta kilometer. Varken bu eller bä, bara ett pass som ska göras.
Istället blev det fredagsfartlek. Jag kände mig pigg i benen, trots att jag sprang intervaller igår. Jag bestämde mig för att leka med tempot. Springa fortare en kilometer, gå lite. Ruscha upp för backen, jogga fram till lyktstolpen. Öka tempot igen, sakta in osv. Så höll jag på hela passet och plötsligt hade jag sprungit 8,5 kilometer utan större ansträngning. Tiden gick fort och det var betydligt roligare att springa på det här sättet än att bara lunka runt.
Nu tänker jag inte springa alla distanspass på det här sättet. Jag vet att jag också behöver lugna, monotona pass inför mitt maraton. Nöta asfalt och komma in i ett flow. En fot framför det andra, hitta andningen och tekniken. Men ibland är det skönt att bryta upp ett pass i olika delar utan att för den skull ta ut sig helt så som intervaller kan göra.