Idag blev det en favorit i repris, nämligen torsdagsintervaller. Förra torsdagen blev det ett gäng intervaller efter jobbet och eftersom det gick så bra då, var planen den samma idag. Då sprang jag 5 gånger 4 minuter. Idag var upplägget 5 minuter, 3 minuter, 1 minut med en minuts vila mellan varje intervall. Två varv och fem minuter vila mellan blocken. Plus uppvärmning och nedjogg förstås. Totalt ett pass på ungefär 50 minuter, effektivt och bra efter jobbet.

Jag följer träningsplanen ur Stora löparboken för kvinnor av Jessica Almenäs och Lofsan. Det står inte utgivet vilken fart man ska hålla per intervall, inte för det som kallas korta intervaller i träningsplanen, som dessa. Vid långa intervaller står det oftast en fartangivelse. Jag bestämde mig för att (försöka) öka tempot när intervallerna blev kortare, som jag antar att man ska göra. Jag tänkte att ca 20 sek snabbare per intervall är bra. Varför tänkte jag det? Vet ej.. Det lät rimligt.

Jag hade svårt att bestämma tempot på den första femminutersintervallen. Vill inte börja för hårt och få sänka tempot efter två minuter när jag konstaterar att det är för högt tempo. Vill inte heller mesa och ta det för lugnt. Det ska ju vara jobbigt. Den första intervallen gick i 5:40 tempo ungefär och det kändes nästan för lätt. Hade inga problem med att springa i 5:20 i tre minuter eller i 5:00 i en minut.

Jag beslöt mig därför för att öka tempot under varv två. Jag sprang i ungefär 5:20-5:10-4:40. Det var rejält flåsigt och jag frustade, men det fanns tryck i benen. Det kändes som om kroppen svarare och jag kunde trycka på. Stegen rullade och det flöt på bra. Det kanske hjälpte att det inte var stekhett ute mer, ”bara” 23 grader. Vilket nästan känns kallt efter temperaturer på 32 grader…