Första riktiga semesterdagen idag. Jag tänkte inleda den på bästa möjliga sätt, med en löptur. Det ska fortsätta vara varmt och jag ville springa innan det blir som allra hetast. Jag har blivit bättre på morgonlöpning, men idag var inte min dag. Inte alla mina pass går bra, men det är förstås roligare att berätta om bra pass än om dåliga. Därför kanske det verkar som om det alltid går bra. Jag väljer helt enkelt ibland bort att berätta om de sämre passen.

Jag hade väckning klockan åtta på morgonen och jag kom bra upp ur sängen. Jag kände mig pigg och redo att springa. Drack några glas vatten, klädde på mig och stack ut. Det var inte speciellt varmt ännu, men fuktigt. Jag kände nästan direkt när jag började springa att det här kommer att bli jobbigt. Jag kände mig seg och trögstartad. Hade ingen energi och minsta lilla backe gjorde att jag blev helt slut. Inte flåset, men benen. Det fanns ingen kraft, inget tryck i steget. Att springa utan frukost var visst inte en bra idé.

Efter kanske två kilometer fick jag världens magkramp och jag var tvungen att stanna och gå. Det gjorde så ont och jag fick gå nästan dubbelvikt. Jag vet inte vad som hände. Kanske krampen berodde på att jag inte ätit frukost och var hungrig. Det kändes inte som löparmage, utan snarare som mensvärk. Där smärtan plötsligt hugger till. Det är inte kul att försöka springa med magkramp och hela rundan blev idag till att springa och gå om vartannat.

Trots en seg känsla i kroppen och magkramp, blev det ändå åtta kilometer. Åtta kilometer är bättre än noll och gör en skillnad i veckototalen. Det är skönt att ha träningen gjord för idag och nu kan jag ligga i solstolen resten av dagen och njuta av min första semesterdag.