Ända sedan jag förra hösten fick veta att datumet ändrats till Paavo Nurmi maraton, visste jag att det skulle bli problem för mig. Jag funderade länge och väl hur jag skulle göra, eftersom jag även planerade att springa i Tallinn tre veckor senare. Vilken distans skulle jag springa på vilket lopp. Skulle jag springa båda loppen, eller bara ena. Vilket lopp var viktigare. Vilken distans ville jag satsa på.

I något skede på våren bestämde jag mig för att satsa på att springa maraton i Tallinn och strunta helt i Paavo Nurmi i Åbo. Det sved lite i hjärtat att ta beslutet eftersom jag sprungit i Åbo de senaste fem åren. Det hör till mina favoritlopp och jag har bra minnen därifrån. Både tidsmässigt och att allting alltid fungerar bra. Bra publik, bra stämning, bra goodiebag, fin bana. Beslutet var lättare att ta eftersom jag visste att jag med största sannolikhet inte skulle kunna ha båda helgerna ledigt från jobbet, när det är så tätt inpå. Det var också en delorsak till att jag till sist valde Tallinn. Se det som en minisemester samtidigt. Istället för att bara åka i till grannstaden och springa lopp.

Förra veckan fick jag mitt arbetsschema och döm min förvåning, när det visar sig att jag är ledig helgen det springs Paavo Nurmi. Plötsligt finns det ju en möjlighet för mig att springa där i alla fall. Klart som tusan att jag ska springa då! Det kommer att bli milloppet den här gången. Det är fyra år sedan senast jag sprang tio kilometer där. Jag kommer att skriva ett skilt inlägg om hur jag tänker kring det. Målsättningar med loppet och förberedelser. Nu ska jag bara njuta av att veta att jag får springa där igen.

Happy friday!