Det börjar kännas som om det finns fart i benen. Jag har kämpat på med mina intervaller och det verkar som om det har haft effekt. Det går att trycka på, steget fungerar och det känns som om löpningen flyter på för tillfället. Jag märkte det redan på tisdagen när jag sprang intervaller. Jag tyckte att det kändes lätt att springa. Jag kunde springa i mitt planerade tempo och fick nästan hålla tillbaka mig. Annars hade jag rusat iväg ännu snabbare och kanske kroknat mot slutet.

Idag var det igen dags för intervaller. Åtta gånger tre minuter med en minuts gåvila mellan varje intervall. Plus uppvärmning och nedjogg förstås. Tre minuters intervaller är jobbiga, för de är inte korta och snabba, men inte heller långa och i ett lägre tempo. De är just precis mittemellan. Det är svårt att välja rätt fart. Inte gå ut för hårt för att inte orka på slutet, men inte heller välja alltför långsamt tempo. Den första intervallen gick kanske lite för långsamt, men sedan tycker jag att jag hittade rätt tempo.

fart i benen

Jag kunde hålla tempot alla intervaller igenom, med en bra känsla. Visst var det jobbigt och jag fick kämpa, men det var hanterbart. Fastän det var jobbigt, kunde jag springa på. Jag tappade inte tekniken, steget rullade på bra och det kändes om inte jättebra, så bra. Det var liksom en helt annan känsla än när jag tar i för kung och fosterland, kämpar grimaserandes och allting känns jobbigt. Det här var också jobbigt, men det fungerar ändå. Om ni förstår skillnaden? Det handlar inte ens om själva tempot, utan snarare dagsform. Känslan i kroppen. Feeling.

Nu kommer det att bli några vilodagar från löpningen. Det har blivit ganska mycket träningen de senaste dagarna, det ska bli skönt att vila. Imorgon kommer det att bli ett lätt styrketräningspass kombinerat med rörlighetsträning. Lördagen är helt en vilodag. Då ska jag äta och ladda upp för det sista långa långpasset som springs på söndagen.

 

 

0