Nu har jag sprungit alla mina pass ur mitt träningsprogram för maraton. I flera månader har jag haft boken framme vid datorn och jag har varje dag kollat i den. Kollat framåt i programmet, både veckovis och längre framåt. Planerat vilka pass jag ska springa på vilken dag. Stressat över kommande långa långpass, hårda intervaller, tempopass. Idag var det sista passet och sista träningen inför söndagens lopp. Idag kunde jag lägga undan boken, tillbaka till sin plats i bokhyllan. Nu återstår bara den lilla detaljen att springa själva maraton.

Även om jag har stressat över programmet, eller inte stressat, snarare tvivlat på min förmåga, har passen oftast gått bra. Det är inte alltid den bästa idén att läsa långt fram i ett träningsprogram. Tänka att om sex veckor ska jag springa långpass på över 200 minuter, när jag i dagsläget knappt orkar 120. Nja, men om sex veckor, då orkar jag. Jag har försökt tänka ett pass i taget och koncentrera mig på det. Tänka att varje pass för mig ett steg närmare mot maraton. Följer jag bara programmet ska det nog gå bra.

Ursprungligen hade jag tänkt att inte följa ett träningsprogram, men efter en dålig träningsmånad i juni, hoppade jag rakt in i programmet. Jag började tvivla på min egen förmåga att få till maratonträningen på ”rätt” sätt och valde istället att lita på andra. Känslan har varit bra hela tiden och jag hoppas att det bådar gott inför maraton.

Idag var det sista löppasset en runda på knappa 5 kilometer. Små snabba ruscher i mitten av passet, men i övrigt lugnt tempo. Sträcka på benen och känna på kroppen inför söndagen. Allt känns bra, inga skavanker och pigga ben. Suget och pirret att springa ökar för varje dag. Nervositeten ökar också. Det börjar kännas som om någonting är på gång. Huvudet har kanske inte riktigt hängt med ännu, men kroppen reagerar. Magen har varit lite orolig och sömnen sämre.

Visst hejar ni på mig?