Jag har inte känt mig speciellt nervös inför söndagens lopp. Jag har mest varit ivrig och pepp på att springa lopp igen. Jag har kanske inte riktigt fattat ännu att det är på söndagen jag ska springa. Igår kväll fick jag mejl från organisatören för Tallinn maraton. Där stod om programmet, starten, målgång, startnumret, var expon är… Allt som man kan tänkas behöva veta inför. Jag kände genast hur pulsen gick upp några slag och att det plötsligt blev nervöst. Det var som om det blev verkligt, som om jag fattade att jag ska springa maraton på söndagen. Maraton!

När man anmäler sig till Tallinn maraton ska man ange ungefärlig sluttid. Inte som på Paavo Nurmi där man ställer sig var man vill i startledet, utan här är det startgrupper. Jag är i startgrupp fyra av tio och jag undrar, vad satte jag för tid riktigt. Varför startar jag så långt fram? Inte för att det spelar någon roll egentligen. Det är alltid trångt i starten oberoende och världens tjurrusning innan jag hittar min egen takt. Men det är förstås lättare om alla runtomkring mig springer i ungefär samma tempo.

Nu ska jag ännu jobba i tre dagar, innan vi reser på lördagen. Det är kanske bara bra, så har jag annat att tänka på. Inte gå här hemma, vara nervös och orolig. Fast jag börjar känna pirret. Det börjar kännas verkligt och som om det är väldigt snart jag ska springa.

IIIIIIIIIKK!