Äntligen fick jag testat på zumban via arbis. Jag har varit kluven ifall jag ska gå eller inte, och igår fick jag äntligen chansen att gå på ett pass. Jag har planerat att gå i tre veckor, men det har hela tiden kommit något emellan. Först var jag dunderförkyld, sedan lite småförkyld, men nu kunde jag testa. Vad är min dom då? Ska jag fortsätta med zumban eller inte?

Först kändes det ju lite fånigt. Kursen har pågått i säkert fem veckor och jag hoppade rakt in i programmet. Jag har dansat mycket tidigare, jag har lätt för koreografi, det är inget problem för mig att hänga med. Problemet är snarare att när jag inte kan eller är säker på koreografin, kan jag inte ta ut mig. Därför känns det fånigt och för lätt för mig. När jag gör allt lite halvdant, får jag inte tillräckligt mycket ut av passet. Jag blir knappt svettig, jag blir knappt andfådd, jag står mest och flänger runt. Viftar med armarna och låtsas som om jag vet vad jag sysslar med 🙂

Ju längre timmen fortsatte, desto roligare blev det. Jag kom mer in i det. Kroppen minns rörelserna, även om det var flera år sedan jag senast gick på zumba. Pulsen blev högre, svetten började rinna och endorfinerna steg. Musiken var hög, instruktören peppig och dansen rolig. Så ja, jag tänker fortsätta. Jag har saknat att ha en kravlös träningsform. Där det inte finns någon prestation eller en stävan om att bli ”bättre”. Det är bara roligt.

Roligt för musikens skull. Roligt för att jag får dansa igen. Roligt att träffa andra människor och gå på gruppträning. En timme fylld av glädje och lust. Klart att jag ska fortsätta då.

  Gilla