Jag har inte skrattat så mycket på länge som idag när jag gjorde zumba på distans. Min arbiskurs har varit på paus, för uppenbara orsaker, men på måndagen fick jag mejl om att det finns möjlighet att delta i zumba på distans. Bara att logga in med datorn via en länk och sedan dansa hemma.

Alltså, jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag kände mig så fånig, jag gjorde säkert alla steg fel och jag borde ju kunna dem. Det var samma koreografi som vi haft hela våren. Det var tur att ingen såg mig. Jag och zumba online är inte en bra kombination. Det är inte alls samma sak. Jag kommer inte in i stämning, jag får ingen feeling, utan jag gör mest rörelserna lite ditåt. Det gör så mycket för stämningen att vara med en grupp. Dessutom är det enklare att göra rörelserna när man har fler att kolla på. Nu krockade jag med soffan och allt runtomkring mig. De första tio minuterna av dagens pass stod jag mest på ställe och skrattade. Jag kände mig så fånig.

Samtidigt är det här säkert bättre än ingenting. Annars hade kursen tagit slut över en månad i förtid. På det här sättet kan kursen fortsätta som planerat. Om än i ett annorlunda format. Nästa vecka går det säkert lättare.

Gissa vem som glömde bort sin zumba idag? Jag är visst fortfarande lite bortkommen efter resan. Jag hade för en gångs skull kunnat gå, men glömde bort det. Var på jobb, till butiken och kom hem och började laga mat. Mitt i middagen, strax efter sex frågar jag Sam att vad är det för dag idag. Torsdag. Aj fasiken, jag borde vara på zumba just nu. Eller borde och borde, men ni fattar. Det är irriterande, när jag för en gångs skull hade kunnat gå. Jag missar annars också ungefär varannan gång, när det inte passar med jobbet, och så händer det här.

Jag trodde redan att jag hade återhämtat mig från resan. Piggnat till och kommit in i jobbrutinen. Tydligen inte. Kanske det var lika bra att jag inte var på zumban? Om jag en gång är så trött att jag glömmer bort det 🙂 För vem glömmer bort sin träning? Nå, jag har i alla fall fått en massa gjort här hemma och första inläggen om resan borde dyka upp i helgen.

Äntligen har min älskade torsdagszumba börjat igen. Som jag har saknat den. Jag märker det alltid när jag väl är där. Hur mycket jag egentligen tycker om det och hur mycket jag saknar det under julpausen. Det är kul att springa och styrketräning är kul, men torsdagszumba är något helt annat. Musiken gör mig glad, instruktören är bra och det är social samvaro. Plus då själva träningen förstås. Herregud så jag svettades igår. Delvist säkert för att det var mer folk i salen än det brukar, men också för att jag  var så glad över att äntligen vara igång igen att jag tog ut rörelserna till max.

För trots att det till största delen var ny koreografi, tyckte jag att jag kunde ta ut mig. Jag hoppade och skuttade från höger till vänster, och svetten sprutade. Lårmusklerna brände efter allt studsande och pulsen var hög. Efteråt var jag helt hög på livet. Precis som jag vill ha det alltså. Det är synd att jag inte kan gå oftare med tanke på hur jag jobbar, jag skulle garanterat gå på varje pass ifall jag hade möjlighet. Så roligt tycker jag att det är.

Det är kanske inte den trendigaste av träningsformer, men sedan när spelade det någon roll? All träning är bra träning och där med basta. Jag känner mig i alla fall betydligt mindre fånig när jag tränar tillsammans med andra och instruktör, än ensam hemma på vardagsrumsgolvet via Youtube 😉 Det är nog själva grupptillfället och det sociala som gör det så roligt. Det var inte alls kul när jag gjorde hemma för mig själv. Jag får inte samma feeling då.

Idag var det höstens sista zumba och det var något jag sett fram emot. Inte att det var sista gången, förstås, men att överhuvudtaget kunna gå. Jag har inte varit på zumba sedan oktober, det har inte alls passat med jobbet eller annars. Idag märktes det att jag inte varit på flera veckor. Jösses vad okoordinerad jag var. Jag var så lost i de flesta koreografier. Jag for till vänster, när andra for till höger. Eller så stod jag mest som ett fån och visste inte vad som vad upp och vad ner. Jag brukar inte ha svårt för att lära mig danskoreografier, men idag var det inte lätt.

Många av danserna var nya för mig, det var första gången jag gjorde dem idag. Tydligen har de varit med ett tag, för det var sista gången vi hade dem idag. När det börjar på nytt i januari, är det ny koreografi som gäller. Kanske jag hänger bättre med sedan och att jag inte är lika okoordinerad. Eller så är alla andra också ute att det inte märks lika tydligt vem som inte kan 🙂 Inte för att man måste göra ”rätt”, men jag har svårt att ta ut mig och rörelserna om jag inte vet vad jag ska göra. Jag får inte ut lika mycket av träningen, om jag mest står och funderar och försöker hänga med.

Det är kul med zumba i alla fall, fastän jag inte alltid hänger med. Jag gillar musiken, och när jag väl kan, då jäklar. Då är det hög puls, stora rörelser, höga hopp och riktigt kul. Jag gillar att träna i grupp. Jag blir pepp av de andra, tar ut mig mer och kommer i en bra stämning. Helt annat än att träna hemma på golvet via Youtube. Då känns det mest bara fånigt.

Det var ny koreografi på zumban idag. Det brukar inte vara några problem för mig att hänga med, men idag var det jobbigt. Fortfarande lika kul som det brukar, men jag kände mig väldigt okoordinerad idag. Jag har fortfarande mycket träningsvärk från tisdagens styrketräning och jag tror att det var en bidragande orsak till varför det var tungt idag. Mycket av dagens koreografi innehöll både hopp och knäböj och mina ben protesterade. Det fanns inte mycket tryck i benen idag och därför var det säkert tungt också. Jag försökte hänga med så gott jag kunde, men kände mig okoordinerad och klumpig. Jag som brukar tycka om att göra både knäböj och hopp. Det är kul när det är variation på timmen och inte bara dans.

Imorgon hoppas jag att träningsvärken är mindre, för jag vill springa. Jag kommer säkert att springa ändå, men jag vill ha en bra känsla. Jag har saknat löpningen. Även om jag under hösten ska fokusera på styrketräningen och mina rehabövningar, vill jag ändå springa. Eftersom jag kommer att springa mindre, vill jag att de gånger jag väl springer ska kännas bra. Ha pigga ben, bra flås, fungerande andning. Allt det där som gör att jag njuter. Får jag ännu springa i dagsljus med fina höstfärger i naturen, vad mer kan jag begära? Solsken?

Jag har annars kommit på vad man gör på dagarna ifall man inte kan träna. Man bakar bröd.

Efter lopp brukar jag alltid vila. Beroende på hur långt jag sprungit, hur hårt och hur mycket jag tagit ut mig, blir vilan olika lång. Det säger ju sig självt, att efter maraton behövs längre vila än efter 10 kilometer. Idag kände jag mig redo för första träningen sedan förra lördagen. Jag hade säkert varit redo tidigare, men lite extra vila skadar aldrig.

Ett lopp är en stor påfrestning för kroppen. Jag springer alltid fortare än jag gör på träning, pulsen är högre och benen blir tröttare. Ifall jag dessutom följt ett långt träningsprogram innan loppet, vilket jag inte gjorde nu, är det skönt med vila. Få vila huvudet också, skifta fokus. Att inte behöva klämma in träningen för att jag har ett lopp att springa och det ”måste” göras. Utan vila och träna som jag vill. Komma tillbaka starkare och med mer iver till träning.

Nu är ivern tillbaka. Den första träningen blev min älskade zumba. Det är fortfarande lika kul och jag är glad över att jag igen har anmält mig till kursen. Nu var det smockfullt i salen, betydligt fler deltagare än sist. Det var trångt och jag kunde inte riktigt ta ut rörelserna fullt.

Imorgon är jag ledig och jag får se om det blir träning då också. Jag är sugen på löpning, men jag borde säkert vara förnuftig. Kanske ännu vila lite längre från löpningen och istället satsa på styrketräning eller yoga. Båda delarna har blivit försummade inför Tallinn. Det beror också på hur kroppen reagerar på dagens träningspass.

Just nu känns det bra och jag tror inte att det ska vara något problem att träna imorgon också. Men jag behöver kanske inte ta ut mig till fullo, utan istället göra något lugnare. Som stretcha ut trötta löparmuskler…

Oj vad jag har saknat zumban! Det är verkligen rörelseglädje på högsta nivå för mig. Det är bara kul. Ingen prestation eller nu måste jag bli bättre/snabbare/starkare utan bara rörelseglädje från första minuten. Jag är kanske inte alltid den mest koordinerade, men det spelar ingen roll. Det är bara kul och jag njuter av det. Musiken är bra, det är kul att dansa och jag älskar instruktören.

Idag var första gången på höstterminen. Redan när jag gick upp för trapporna till salen, spratt det till i kroppen av glädje. För jag visste vad som väntade. Jag behövde inte bli besviken, utan det var precis så kul som jag kom ihåg. Såå bra musik, bra tempo, bra koreografi, jag kunde ta ut mig och blev genomsvettig. Jag är helt lyrisk nu efteråt.

Känslan är liknande som när jag upplevt runner’s high. När allt bara stämmer. Även om det är tungt och flåsigt och jag kanske inte alltid gör rätt steg *harkel*, så känns det som om jag har ett stort leende på läpparna hela tiden. Jag nynnar med i musiken och njuter av varje steg. Feelisen är på topp och jag bara ah! Det här är livet!

Jag vet att mycket har att göra med att jag tycker om instruktören. Det är kanske inte just zumba som är grejen utan instruktören. När jag testat med andra instruktörer eller ännu värre, zumba hemma via youtube… Inte alls lika kul. Det är något med stämningen där. Plus att jag förstås tar ut mig mycket mer när det är andra människor runt omkring. Hemma på vardagsrumsgolvet blir det lite platt fall 🙂

(Förbered er på mycket tjat om zumba de kommande torsdagarna.)

2

Det kommer att bli zumba igen till hösten för min del. Jag trivdes så bra förra hösten, att jag bestämde mig för att anmäla mig igen. Jag litar på att det fortfarande är lika kul, att instruktören ännu är bra och att jag gillar musiken. Men varför skulle jag inte göra det? Jag har alltid gjort det hittills, bortsett från när jag testade på en annan instruktör. Hon och jag klickade inte alls och jag tog en paus från zumban i några år. Men när favoritinstruktören återvände, gjorde även jag det.

Några veckor till kursstart ännu, men sedan är det zumba som gäller varje torsdag. Eller okej, ungefär varannan, beroende på hur det passar med jobbet. Det är som tur nästan gratis där jag går, via medborgarinstitutet. För samma pris skulle jag kanske få två-tre gånger på gym. Jag ser framemot att zumba igen. Dansa, bra musik, lite snicksnack med folk innan och efter passet. Maten som väntar på mig när jag kommer hem. (Sam, du vet vad som gäller sen 🙂 )

Även om detta är en planerad lugnare träningsvecka, är det inte bara vila som gäller. Jag har fortfarande tränat, men i mindre doser och med lägre intensitet. Hittills har det blivit ett styrkepass, två yogavideon och zumba. Ingen löpning ännu den här veckan, men jag planerar att springa under helgen.

Styrketräningen blev ett pass med fokus på teknik och att hitta rätt muskler. Inte tungt som i tunga vikter, men tungt som att jag var tvungen att koncentrera mig. Jag använde mig av mina miniband och gjorde mycket knäböj med hjälp av dem. De hjälper mig för att få kontakt med rumpan, och inte bara framsida lår. Jag känner fortfarande av träningsvärken från tisdagens styrketräning.

Jag gjorde också en massa coreövningar. Mitt självförtroende fick sig en törn förra veckan när jag testade på ett nytt magprogram. Jag var visst inte så stark som jag trodde. Hanna tipsade om ett youtubekonto, bohobeautiful, och jag hittade en massa inspiration till coreövningar där. Många bekanta övningar, men också många obekanta övningar. Det är alltid kul med nya övningar. Jag tycker inte om att träna core, jag blir uttråkad. Det krävs variation för att jag ska orka hålla på. Jag vill inte bara stå i plankan. Vilket är ungefär den enda coreövningen jag själv kommer på… 🙂

Jag fortsätter fortfarande med yoga Dedicate. Jag har gjort hälften nu, och ska nog göra alla videon. Det började lite knaggligt, men nu känns det som Adriene igen. Mindre meditation och mer flow. Kortare videon och något som passar mig bättre. Jag är lite irriterad över mig själv att jag aldrig lär mig att läsa kommentarerna innan. Eller snabbkolla igenom videon innan jag börjar.

Det visade sig nämligen att jag dagen efter min styrketräning med massa core, lyckades välja ett yogaprogram med fokus på just core. Mycket plankor, och mycket att vara på händerna och hålla upp kroppen. Jag som trodde att det skulle vara ett lugnt pass, låg och skakade på yogamattan efteråt.

Zumban passar jag på att gå på de veckor jag har möjlighet. Vilovecka eller inte. Jag kan gå varannan gång ungefär, beroende på hur jag jobbar. Det är klart att det också är träning, men det ser jag mer som social samvaro och som en kul grej, än träning med hög puls och flås. Men man kan ju alltid förstås göra på sin egen nivå. Ibland tar jag i mer och hoppar högt, och ibland tar jag det lugnare. Och ibland är jag väldigt lost i koreografin och gör något helt eget 🙂

Och så har jag hunnit vara till frisören också

Idag var det äntligen dags för torsdagszumban att fortsätta efter ett uppehåll över jul och nyår. Jag trodde inte att jag hade längtat så mycket efter det, men det är bara såå kul. Direkt musiken startar och vi börjar dansa, känner jag bara hur glad jag blir i hela kroppen och hur jag saknat det. Visst, det är lite fånigt och jag är typ yngst i gruppen, men det struntar jag i. Det är bara kul för mig. Jag går väl inte direkt dit för träningens skull, jag menar, det finns effektivare sätt ifall jag vill svettas och ta ut mig ordentligt. Torsdagszumban fyller en helt annan funktion. Roligt, socialt, njutning, musiken, dansen…