Jag har skrivit om att löpningen och träningen överlag känts motig den senaste tiden. Jag vet att jag inte behöver oroa mig. Formen och konditionen försvinner inte så där bara, utan jag har en bra grund att stå på. Jag vet också att det är så här ibland. Det går upp och ner. Ena dagen finns motivationen där för att nästa dag vara som bortblåst. Det är bara irriterande när jag är mitt inne i svackan. Det slog mig plötsligt här om dagen att vänta nu, var det inte likadant förra hösten också? Hade jag inte samma känslor då?

Det är bra med blogg, eller träningsdagbok, eller app, eller vad man nu använder sig av för att registrera sin träning. Ifall man registrerar sin träning. Bra för att kunna kolla tillbaka och läsa om tankar och känslor då. Jag ser att jag hade en likadan period förra hösten. Jag sprang inte mycket under månaderna september, oktober, november och december. Jag skrev liknande tankar som jag har nu. Att jag har svårt att få till träningen, att jag måste kämpa för det. När jag väl tränar blir passet lättare, eller kortare. Att det är en konstig känsla att inte ha lust till träning… Hmm, låter det bekant?

Jag vet inte vad det beror på. Kanske det beror på urladdningen i Tallinn, och att min kropp berättar för mig att jag behöver vila. Kanske är det för att det inte blev något Kaarina syysmaraton. Att säsongen tog slut tidigare än jag räknat med och att därför motivationen minskade. För att jag inte hade något lopp att träna inför. Kanske det beror på vädret. Att det är mörkt, kallt, regn, blåst och att jag därför inte vill springa. Eller kanske det inte ens behöver bero på så mycket. Att det bara är och att jag funderar för mycket.

Hur som helst tänker jag inte stressa. Jag tänker fortsätta att gå på zumban, för det gillar jag. I övrigt tänker jag träna som jag vill och (försöka att) inte stressa över utebliven träning eller sämre pass. All träning är bra träning, hur korta eller lätta passen än må vara.

2