I alla tips och råd för att hantera hösten och mörkret är det första att ta vara på dagsljuset. Motion brukar också nämnas. Idag tänkte jag passa på att slå två flugor i en smäll och springa i dagsljus. Det måste ju vara extra bra. Klockan var halv tolv när jag for ut genom dörren och jag konstaterade nästan genast. Ursäkta, men vilket dagsljus? Det var grått, det var dystert, det var blä. November suger musten ur mig. Jag vill mest ligga inne på soffan under filten. Tända ljus och äta choklad.

Jag har inte sprungit sedan förra veckan. Då var det kallt och passet var inte bra. Idag kändes löpningen bättre, men jag är fortfarande tvungen att kämpa. Det kommer inte naturligt för mig att springa. Jag kommer inte in i ett flow, utan det känns trögt. En orsak tror jag är för att jag sprungit så lite under hösten. Det har blivit ett pass i veckan, max två. Jag har helt enkelt inte rutinen eller vanan inne. Kroppen förstår inte vad som händer. Ska vi springa? Jag trodde vi skulle satsa på styrketräningen?

Jag blir inte direkt mer sugen på att springa när vädret är som det är. Det är så mörkt och dystert, men det är inte kallt och snö i alla fall. Alltid något 🙂