Jag börjar vara i slutskedet av mitt träningsprogram. Intervallerna blir kortare, långpassen kortare, men istället är det mera intensitet. Mer fokus på fart, än på uthållighet. Tidigare när jag sprungit intervaller har det varit kanske 8 gånger 3 minuter, men en minuts gå eller ståvila mellan varje. Idag var det 30 stycken (!) 30 sekunders intervaller, med 30 sekunder joggvila.

När jag såg upplägget tänkte jag först att det blir lätt. Trettio sekunder är ju ingenting. Det kan jag enkelt springa och orka. Problemet var bara att det var jättemånga intervaller som skulle springas och dessutom joggvila. För joggvila är egentligen ingen vila. Utan pulsen hinner just och just gå ner några slag och på det igen. Och igen. Och igen…I typ maxfart. Eller i alla fall i högre tempo än på 3 minuters intervaller.

Vid den fjärde intervallen höll jag på att dö, vid den tionde ville jag lägga mig i diket och vid intervall nummer tolv var jag helt slut. Jag trodde att jag aldrig skulle orka med fler. Men man orkar alltid mer än man tror. Vid intervall nummer femton var det som om det lossnade. Eller så var det för att jag inte längre sprang i världens motvind och för att jag kunde börja räkna ner.

Plötsligt höll jag bra fart, huvudet var med mig, benen pinnade på och pannbenet var starkt. Jag kunde till och med öka mot slutet. En bra boost för självförtroendet igen, efter ett lite sämre pass häromdagen. Jag vet ju att jag kan, jag behöver bara få det bekräftat för mig.

3