Etikettarkiv: trail

På jakt efter trailskor

Jag ska ju inte springa trail, det har jag lärt mig. Varför vill jag då köpa trailskor? Jag har mina Icebugs som jag springer med på vintern, i snö och halka. De är jättebra med isdubbar, men de är klumpiga. De behöver jag egentligen bara när det är is och väldigt halt.

Nu skulle jag vilja ha ett par trailskor med grövre sula och gummidubbar. Skor att springa i på blöta höstlöv, regn, slask och snömodd. När jag inte vill springa i vita snabbskor, men inte behöver Icebugs. Jag vill ha ett par mörka, vattentäta skor.

jag vill ha trailskor

Jag har kollat runt på olika märken och modeller, men inte prövat i butik eller beställt via nätbutik. Det finns så många att välja bland, på nätet alltså, i butik finns det ju aldrig något. Jag vet ändå inte riktigt vad jag vill ha, eller behöver. Behöver jag faktiskt ett par trailskor? Kanske jag bara kan köpa ett par vanliga mörka skor… Men sen igen har jag haft mina Icebugs i fyra år (?) och de håller fortfarande. Eftersom jag inte använder dem så ofta, har de heller inte slitits. Vanliga skor slits ju mycket fortare än ”specialskor”.

mina icebugs

Jag tror att jag ska fortsätta kolla på nätet och kanske beställa några hem att testa. Jag tycker också att jag behöver uppdatera min träningsgarderob. Speciellt nu när jag går på gymmet igen. Jag hinner inte tvätta mina träningskläder i samma takt som jag använder dem. Och då har jag ändå mycket kläder. I-landsproblem jag vet… Och så behöver jag simglasögon också.

1

Nya stigar kan vara skrämmande

Jag har mina favoritrundor jag springer i Pargas, standardrundorna jag alltid springer. Ibland är det bra att utmana sig och kanske upptäcka nya favoriter. Springa på nya stigar, nya ställen och se vart de leder. Dagens runda tror jag inte kommer att hamna på favoritlistan.

Jag ska inte springa trail, det har jag lärt mig nu. Dagens runda var kanske lite för skrämmande för en asfaltslöpare som mig. Lite för mycket skog och rötter, lite för mycket lera och jag visste kanske inte riktigt var jag var.

nya stigar är skrämmande

Jag hade kollat på Google maps hemma och visste typ hur jag skulle springa. Vid den korsningen ska jag svänga till höger, vid det vägskälet till vänster. Problemet var bara att det inte fanns några vägskyltar 🙂 Det var en lerig liten skogsväg jag sprang på, var tusan är Vallisvägen. Ut kom jag någonstans helt annat än jag tänkt mig från början. Nu i efterhand när jag sett på Google maps finns det inte ens någon märkt väg där jag sprang. Jag har verkligen sprungit på skogsstigar. Nya stigar är bra, men kanske jag håller mig till lite större vägar. Hur vågar folk springa ensamma i skogen?

Efter att jag hittat ut till bekanta omgivningar kunde jag springa på mer igen. Jag lyssnade först på en podd och när den var slut lade jag på Spotify. Jösses vilket tryck i steget jag fick av bra musik. Från att ha haft snittfart på 10 nånting i skogen, för att jag mest gick, hade jag nu 5:40. Det fanns förvånansvärt mycket kraft i benen, trots träningsvärk från gårdagens gymbesök.

Imorgon kommer det att bli en välförtjänt vilodag. Kroppen känns mör efter gym plus simning igår och ett långpass idag. Dessutom sprang jag även på onsdagen. Nu ska kroppen få återhämta sig och ta det lugnt.

2

Varför jag inte ska springa trail

Det här känns som en upprepning, varför jag inte ska springa trail. Jag skulle springa långpass. Jag valde spånbanan. Den här gången hann jag faktiskt springa över två varv innan poff. Magplask. Jag snubblade på den där samma satans roten som sist och gjorde en fullständig vurpa. Inte något, jag trampade lite snett och hann parera, utan jag låg raklång på spånbanan. Smutsig från topp till tå, ett knä fullt med skrubbsår, ett gigantiskt blåmärke på kommande på skenbenet och ett knäckt självförtroende. Kanske jag har lärt mig nu? Jag ska nog inte springa trail. 

varför jag inte ska springa trail

Idag var planen att springa veckans längsta pass och nu blir det istället vila för resten av veckan. Hela benet bultar. Okej, riktigt så illa är det väl inte, jag är mest irriterad på mig själv. Hur kan jag lyckas snubbla på samma ställe två gånger?

Fram tills min vurpa kändes löpningen i alla fall bra. Alltid något. Det är tyngre att springa på spånbanan, men jag tyckte ändå att jag orkade springa på. Jag lyssnade faktiskt på en podd den här gången. Jag ville distrahera mig med något, för det är flåsigare att springa på spånbanan. Inte fokusera på hur flåsig jag låter, utan fortsätta springa. Det är inte tungt, det är inte så farligt, fortsätt springa bara och fokusera på podden.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska göra med träningen resten av veckan. Imorgon hade jag oberoende tänkt vila. Jag tror nog att jag kan springa i slutet av veckan. Ingenting är brutet, eller ens stukat. Jag tror mest att jag blev skraj av min vurpa. Det hade kunnat gå mycket värre. Hälsningar hon som typ bröt handen fyra gånger som barn när hon föll och tog emot med händerna. Also known as klumpedunsen 🙂

1

Vad jag egentligen skulle blogga om

I min iver igår över mina sprungna 60 kilometer under november, glömde jag bort vad inlägget skulle handla om. Vad jag egentligen skulle blogga om. Om hur jag sprang på spånbanan för första gången sedan maj. Om hur jag glömt bort hur tungt det är att springa där. Så nytt försök idag. Om min löprunda på spånbanan alltså, det jag egentligen skulle blogga om igår.

vad jag skulle blogga om

När jag tränade inför maraton år 2018 sprang jag många pass på spånbanan. Långpass på söndag morgon var standard. Varv på varv, runt runt runt. Jag kunde lätt (eller nåja lätt och lätt) springa över 20 kilometer där. Visst, det var tungt ibland, det var mentalt jobbigt, men det gick ändå. Ett varv är 2-3 kilometer, lite beroende på hur jag springer. Så om jag sprang över 20 kilometer, sprang jag säkert 10 varv. Igår sprang jag två.

Jag hade glömt bort hur jobbigt det är att springa där. Hur kuperad den är. Hur benen får mjölksyra, hur pulsen blir hög, andningen flåsig och jag vill inget annat än gå. Igår var det dessutom lerigt. Ibland var jag tvungen att gå runt pölarna, ibland råkade jag stiga rakt i, men mest var det tungt att springa. Hur har jag kunnat springa 10 plus varv?

Orsaken till varför jag igår valde att springa på spånbanan var för att jag var ute efter en specifik sträcka. Jag ville springa 8,4 kilometer för att nå upp till 60 kilometer under november. Spånbanan är bra vid såna tillfällen. Bara springa några varv tills önskad sträcka är nådd. Igår sprang jag två varv på spånbanan. Då hade jag sprungit nästan fem kilometer. Jag hade säkert kunna springa de resterande kilometerna där också, men det var väldigt lerigt. Jag valde att vika av och springa resten på asfalt.

När jag kom ut på platt, asfalterad väg kändes löpningen mycket lättare igen. Det är något speciellt med spånbanan. Det är mycket tyngre att springa där. Kuperat, annorlunda underlag, jag är tvungen att se var jag sätter fötterna. På platt asfalt kunde jag trycka på mer och löpningen kändes bra.

Jag hade inga problem med distansen 8,4 kilometer. Kroppen orkade bra, fastän det var det längsta passet sedan början av oktober. Kroppen orkade så bra att jag funderar på en liten decemberutmaning. För att avsluta året på topp löparmässigt. Jag ska klura vidare på det en stund ännu, innan jag berättar vad det går ut på.

1

Varför jag inte springer trail

Det här inlägget skulle egentligen handla om något helt annat än om varför jag inte springer trail. Jag skulle skriva om ett kärt återseende till spånbanan. Där jag spenderade många timmar när jag tränade inför Tallinn maraton 2018. Varv på varv, runt runt runt. Ett enkelt sätt att få till ett bra långpass, utan att behöva räkna ut en rutt. Bara mata på, tills jag är nöjd. Vad händer idag? Knappa fyra kilometer in i passet och jag stiger snett på en sten eller rot och poff. Ont i foten och det är inte läge att fortsätta.

Som tur är bor jag nära spånbanan, det är också en orsak till varför jag gillar att springa där. Det är nära att ta sig hem, ifall det händer något, som det här eller magkatastrof… Is på foten, högläge och vila. Foten känns helt okej och jag tror inte att det är något allvarligt. Så länge jag inte rör den alltför mycket eller anstränger mig, känns det knappt något.

varför jag inte springer trail

Det är mest irriterande. Jag som har varit inne i ett bra flow och så händer det här. Spånbanan är ju inte ens trail, det är en meterbred stig som går i skogen. Där finns kanske tre rötter du kan snubbla på, och det lyckades jag med.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska träna för resten av veckan. Planen var ett till löppass och en cykeltur, men kanske det blir vila som gäller. Att jag i alla fall är tvungen att skippa löpningen. Foten känns ändå helt okej, men jag vill inte riskera något heller.

Alltså hur klumpig får man vara?!

6

Hello there spånbanan!

Förra sommaren sprang jag nästan uteslutande alla mina långpass på spånbanan. Runt, runt, runt, varv på varv tills jag kom upp i önskad längd. Det var inte alltid den mest inspirerande omgivningen, men på något konstigt sätt gillade jag det. Det var enkelt och kravlöst, bara att mata på. Stanna vid parkeringen vid varje varv för att dricka lite och fylla på med energi. På det sättet få en liten paus och sedan var det bara att fortsätta springa. Spånbanan är kuperad och det var extra bra träning inför mitt maraton. Det gjorde att jag flög fram i Tallinn sedan och var en av mina nyckelfaktorer inför maraton.

motionsslingan

Jag har inte sprungit på spånbanan sedan förra sommaren. Jag vill inte springa där när det är mörkt, vilket i princip är nio månader av året. På vintern om det är snö är där skidspår, och jag tror inte att man får springa där då. Är det inte snö, är det halt eller slask och blött. Så egentligen är det bara under sommaren som det går att springa där 🙂 Idag var första gången sedan typ augusti i fjol som jag sprang där.

Jag hade glömt bort hur jobbigt det var. Hur tusan orkade jag springa 10-15 varv där förra sommaren? Nu orkade jag två. Jag skulle visserligen bara springa en timme idag enligt träningsprogrammet, men jösses vad det var tungt. Backe upp, backe ner och hög puls hela tiden. Något har ändå hänt med formen. Förra sommaren när jag sprang där höll jag snittfart på 7:30 (ish) och nu kunde jag springa i 6:40 (ish). Vilket är helt super på den kuperade banan. Så ja, det var tungt och jag sprang bara två varv, men ändå! Woop woop!

hello there spånbanan

Bra start på veckan och på semestern!

2

Heidi goes trail

Jag är en asfaltslöpare och springer väldigt sällan i skogen. Eller rättare sagt, jag springer aldrig i skogen. Det gjorde jag idag. Med lite god fantasi kan man få det till traillöpning. Egentligen sprang jag varv på varv runt motionsslingan nära där vi bor, men med tanke på att jag alltid springer på asfalt, så räknas det som trail för mig.

traillöpning

Idag var tanken att jag skulle springa veckans långpass, över tio kilometer. Det blev inte över tio kilometer, men det blev det längsta jag sprungit på ett bra tag. Klockan stannade på 9,6 kilometer och det fick duga. Jag hade säkert orkat springa längre, men jag fick problem med magen och avslutade passet i förtid. Det var länge sedan jag hade löparmage och det är inte kul att ha. Jag hoppas att det var en engångsföreteelse och inte något återkommande. Det är nämligen under långpass som jag kan ha problem med magen och jag vill inte behöva oroa mig för det. Just när det känns som om mina pass blivit längre igen.

Löpningen fram tills magproblemen kändes i alla fall riktigt bra. Jag har sprungit på motionsslingan flera gånger och den är väldigt kuperad. Tiderna går inte att jämföra med vanlig platt asfaltslöpning, men eftersom jag sprungit där tidigare, vet jag ungefär vad jag brukar ligga i för tempo. Jag höll nästan samma tempo som jag brukar på asfalt och jag sprang uppför backarna. Där är en monsterbacke som jag brukar gå upp för, men idag sprang jag. Backen är i två delar. Först är det en backe, sedan är det platt en liten del och så svänger det och hello nästa backe. Du ser inte den andra backen eftersom den blir bakom krönet, men jäklar vad pulsen är hög när du är uppe. Självkänslan med för den delen när jag sprang uppför!

Totalt blev det 4 varv på slingan med några fotopauser. Det sista varvet gick jag ganska mycket för jag började känna av magen. Då tycker jag att det hjälper att gå, i alla fall känns det inte lika jobbigt för stunden. Det var kul att springa i skogen och det är ju bra träning att springa kuperat. Jag vet inte varför jag inte gör det mer egentligen? Kanske fastnar jag också för traillöpning?

 

 

 0