Det var varmt, det var svettigt, men jag kom i mål. Ungefär så kan jag sammanfatta Forssa halvmaraton som jag sprang igår. Det är bara att inse, värmen suger otroligt mycket energi av mig när jag ska springa. Och i sanningens namn, var jag kanske inte riktigt tillräckligt väl förberedd heller… Inte i alla fall för att springa på rekordtider.

Starten för Forssa halvmaraton gick klockan tre på eftermiddagen. Det var först på torsdagen som jag insåg vad det betyder. Jag måste ju äta lunch innan. Jag kan inte bara äta min normala frukost på några mackor och kaffe, utan jag måste ladda upp på ett helt annat sätt. Starten var så sent, att jag skulle hinna bli hungrig efter frukosten, ifall jag inte hade något med mig. Jag brukar ha med mig vatten och kanske banan till starten, men den här gången hade jag mer med mig. Banan, smoothie, chips, godis, bubbelvatten… Supportcrew hade fått stränga order om att inte äta upp alla chips medan jag sprang och han väntade. Jag anade nämligen att chips skulle behövas vid målgång.

Forssa halvmaraton är ett litet och familjärt lopp. Inga köer till bajamajor, utan jag kunde till och med gå på vanlig toa inne i idrottshallen (!) ingen trängsel och gott om tid. Tio minuter innan start hängde fortfarande de flesta vid gräsplanen vid startplatsen. Inget att man måste vara vid startfållorna 45 minuter innan start, utan lugn och ro.

Starten går och jag hittar snabbt min egen rytm. Jag hade bestämt mig för att springa i 6:20-6:30 tempo och öka mot slutet ifall det fanns krafter. Första kilometerna tickar på fort och jag känner mig pigg. Det är inte kämpigt, utan jag hittar mitt eget tempo. Blir omsprungen av några och försöker att inte stressa över det. Jag vet att jag brukar vara stark mot slutet och kunna springa om folk då.

Jag springer mest för mig själv. Ser några löpare framför mig och några bakom mig, men det är inga stora klungor. Men det är ett litet lopp och jag tror att det var ungefär 550 startande för maraton och halvmaraton. Det är typ 5000 för Tallinn maraton, så en viss skillnad 🙂 Jag springer i det planerade tempot och allt känns bra.

Det är varmt, solen gassar och jag gissar att det kommer att bli jobbigt i något skede. Jag försöker att inte tänka på det, utan springer en kilometer i taget. Tänker en tredjedel av loppet åt gången. Allt för att distrahera mig. Sju kilometer, tio kilometer, elva, nu är hälften redan sprunget. Fjorton kilometer, sexton, nu kan jag börja öka…

Vid varje vätskestation tar jag en mugg vatten och en mugg sportdryck. Jag dricker kanske hälften av sportdrycken, hälften av vattnet och häller resterande mängd vatten över huvudet. Det är så jäkla varmt alltså! När vi springer genom bostadsområden står det barn med vattenpistoler och slangar och sprutar vatten på en. Love it! Det hjälpte i ungefär tre sekunder, men det hjälpte lite i alla fall.

Jag försökte tänka positiva tankar genom hela loppet, jag höll jämn och fin fart hela tiden, men det fanns ingen extra växel igår. När jag kom till 16-18 kilometer och jag hade tänkt börja öka, så händer det inget. Diamantmålet hade jag gett upp för länge sedan, guldmålet var också att ta i. Silvermålet trodde jag nog att jag hade i mig, men icke. Det blev bronsmål med minsta möjliga marginal. 2:14:38 var den officiella tiden.

Efter målgång stupar jag ner i gräset, trycker i mig chips och vatten och ojar mig. Jag har inte ont, men jag är bara tokslut. Huvudet är mos, ansiktet rödmosigt och svetten rinner. Men i mål kom jag, jag fick min medalj och idag känns allting redan bra. Jag har några andra reflektioner jag tar med mig från loppet, men jag sparar dem till ett skilt inlägg.