Reflektioner från ett halvmaraton

Alltid när jag springer lopp, oberoende om det går bra eller mindre bra, tycker jag om att skriva reflektioner från loppet ett par dagar senare. Jag kommer alltid på olika tankar, och det är bra att gå tillbaka och läsa senare. När jag glömt bort och allt blivit en suddig massa. Det är är några av mina reflektioner från mitt halvmaraton i Forssa.

reflektioner från ett halvmaraton

Reflektioner från ett halvmaraton

Jag var inte tillräckligt tränad för att springa fort. Loppet gick lite som jag befarade att det skulle gå innan. Distansen var inget problem, men farten fanns inte där. Det fanns ingen extra växel att trycka på, men det var i alla fall jämn och fin fart hela vägen 🙂 Jag tror inte att jag någonsin tidigare har snittat så jämnt. Det var 6:20-6:30 tempo hela tiden. En kilometer gick i 6:40 och den sista i 5:55, men utöver det. Jämnt och fint.

Jag springer alltid fortare på lopp än på träning. Mina långpass jag sprungit innan loppet har snittet legat på 6:40, nu var det högre. Till nästa lopp ska jag lita mer på min förmåga och inte tvivla lika mycket.

Nästa lopp ja… Jag känner mig lite tom efter loppet. Jag är inte direkt besviken, inte direkt nöjd heller. Det känns mest blaha. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka och känna om det. Jag vet inte vad jag vill till näst. Vill jag ha revansch, hitta ett nytt halvmaraton och försöka springa snabbare? Ska jag springa milen? Ska jag springa maraton?

Jag är besviken över att jag inte hade mer att ge, att det inte fanns någon extra växel. Samtidigt vet jag att värmen suger mycket energi och det säkert påverkade tiden en viss del. Jag vet att jag är i bättre form nu än år 2016, då det var så varmt så varmt och jag släpade mig i mål. Nu kändes det ändå ”lätt”. Fast om det kändes lätt, borde jag inte ha kunnat springa fortare och trycka på mer? Kanske det mest sitter i huvudet?

Hela loppet var lite av en blaha upplevelse. Klart att det var kul, för det var ju ändå lopp, men… Det var min näst sämsta tid och det var aldrig den roliga folkfesten. Det var inte tillräckligt kul för att jag inte skulle bry mig om tiden, om ni förstår hur jag menar. När jag sprang halvmaraton i Tallinn 2017, hade jag bara så jäkla kul under hela loppet att jag struntade i tiden. Känslan och stämningen var så bra, att tiden var en bisak. Nu var känslan okej, stämningen okej, loppet okej, tiden okej… Allt var liksom bara… okej.

Däremot var känslan efter loppet redan igår toppen. Inte ont någonstans, inte stela ben, ingenting. Hade jag inte haft så mycket att göra hemma med födelsedagskalas, hade jag säkert sprungit. Det kändes så bra i kroppen, att jag helt glömt bort att jag sprungit halvmaraton dagen innan.

Vilket sen igen leder mig till min första tanke. Hade jag kanske kunnat ta i lite mer i alla fall?

1

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *