Just nu vill jag bara springa intervaller. Jag vill utmana mig själv med tempot och jag har ingen lust till att nöta länge. Snabbt ska det gå. På tisdagen sprang jag veckans intervallpass, men igår blev det också en form av intervaller. Tröskelpass. Inte lika högt tempo som på intervaller, men ingen vila heller. Utan just det som jag behöver öva på. Halvhårt och halvlångt.

Jag hade egentligen ingen plan för passet, men under uppvärmningen kändes det så bra att jag beslöt mig för att utmana med själv. Springa ett tröskelpass istället för att bara lunka på. Never waste good legs och allt det där. Två kilometer uppvärmning, 4 kilometer tröskelfart och lite över en kilometer nedjogg. Klappat och klart. En genomsvettig och röd löpare som var redo att starta helgen.

Vad är då ett tröskelpass eller tröskeltempo? Jag brukar tänka att det ska vara jobbigt, men fortfarande hanterbart. Pusha, men inte så mycket att jag får mjölksyra och stumnar helt. Jag ska ligga precis på gränsen för vad jag klarar av, därav namnet tröskeln. Jag ska flåsa, det ska vara jobbigt, men det ska ändå gå att springa vidare. Det är svårt att hitta rätt tempo, för mycket sitter förstås i huvudet. Klart att jag vill stanna eller sakta ner, men poängen är att utmana mig.

Det kändes som ett bra avslut på träningsveckan och en bra inledning på helgen. Jag tror knappast att det blir mer träning den här veckan. Idag väntar nämligen festligheter och imorgon kommer jag antagligen att vara ”lite trött” efter festligheterna 🙂