Jag börjar vara trött på att vila. Jag vill träna nu. Komma igång ordentligt igen, börja min satsning mot maraton och få träningen till en rutin. Januari var en bra träningsmånad. Jag sprang den högsta totalen jag gjort på länge och styrketräningen gick bra. Under februari var vi först på resa och även om jag tränade då, var det inte samma sak. Det var mest lugn morgonlöpning på stranden och ingen styrketräning. Efter resan blev jag sjuk och när jag just kommit igång igen med träningen, var jag tvungen att dra ut en visdomstand. Det var visserligen ett planerat besök till tandläkaren, men jag hade glömt bort hur det kändes efteråt från förra gången. Hur jag inte kan träna. Dels för att det nu dessutom gör betydligt sjukare än det gjorde sist och dels för att jag inte har någon energi eller ork, när jag inte kan äta.

Här sitter jag nu. Ynklig, otränad, med sjuk tand och med x-antal  ätna yoghurt. Jag vill träna. Löpning, zumba, styrketräning, simning, yoga. Vad som helst. Jag är trött på att vila, på att ha ont och att känna mig orkeslös. Jag vill känna mig stark igen och som om kroppen svarar. Det var ju inte så här jag ville att min maratonsatsning skulle börja. Samtidigt vet jag att jag har tid på mig ännu. Att jag inte är så otränad som jag just nu känner mig och att det snabbt vänder, bara jag kommer igång. Men lite stressad blir jag.

Idag lyssnade jag på avsnittet om halvmaraton och maraton från podden Wiss och Swärm. Där pratade de bland annat om att ”man” behöver minst sex månader träning inför ett maraton, gärna mer. Det är ganska exakt ett halvt år tills Tallinn maraton, så det gäller att komma igång med träningen. Typ nu.

Charlie är söt i alla fall 🙂