Förra vecka söndag sprang jag strax under tio kilometer, men igår stannade klockan på 10,13. Äntligen över en mil löpning igen. Det var inte den snabbaste rundan, det var kanske inte speciellt roligt att springa i ösregn, men det struntar jag i. Huvudsaken är att jag nu två veckor i rad fått till längre pass. Jag håller på med det utlovade inlägget om varför jag har svårt att motivera mig till att springa, men det är så mycket tankar och funderingar kring det att det tar en stund att formulera ett vettigt inlägg. Det blir mest svammel.

Nästa vecka siktar jag på att springa över en mil igen. Jag vill mest få det bekräftat för mig själv att jag fortfarande kan. Jag försöker att inte bry mig om tempot, utan mera fokusera på tiden och sträckan, men det är svårt. Samtidigt vet jag att cyklingen tar energi från löpningen, och just nu är jag inte villig att minska på det. Jag skulle säkert kunna springa fortare och ha en känsla av lättare ben, om jag cyklade mindre.

Konditionen är det inget fel på och den har säkert till och med blivit bättre av all cykling. Det är inte något problem med att springa tio kilometer. Jag orkar springa, benen gör inte ont, det är mest ett motivationsproblem. Varför ska jag springa långt? Jag har inte ännu kommit in i ett bra flow. Där benen rullar på av sig själv och jag inte vill något annat att fortsätta springa.

Den tiden kommer nog igen. Jag måste bara hålla i löpningen. Fortsätta kämpa, göra mina pass och lita på att det vänder. Plötsligt får jag till ett superpass och jag vill bara springa och springa och springa. Men just nu är jag inte där och det är helt okej det med.