Äntligen har jag tränat styrka igen. Äntligen! Första styrkepasset på över en månad. Det kändes och känns minsann. Jag har nu redan skakiga ben och armar och en trött kropp. Jag vill inte ens tänka på hur det kommer att kännas imorgon. Gissningsvis kommer jag att ha en rejäl träningsvärk.

Jag kände mig inte precis stark idag, men det är inte så konstigt eftersom jag inte tränat styrka på länge. Jag hade samma vikter som sist, och jag orkade just och just med dem. Benen var inte ett lika stort problem som armarna. Benen kändes ändå hyfsat starka, även om jag nu har skakiga ben, men armarna hade ingen styrka. Det kändes som om jag tappat allt av den lilla styrka jag byggt upp.

Det här är nu förhoppningsvis den väckarklocka jag behöver för att fortsätta med styrketräningen. Jag vet ju att det är bra för mig, att jag behöver det, och egentligen tycker jag till och med om det, men ändå är det svårt att få till ibland. Jag vill hellre cykla, men jag börjar märka att jag även behöver styrketräningen i cyklingen. Nacken och ryggen blir sjuk för att hållningen blir dålig när jag blir trött. Jag orkar inte hålla upp kroppen, utan sitter som en ostbåge.

Nu måste jag hålla i det. Sommaren är kanske inte den period jag ska bygga upp kroppen, men jag måste underhålla det i alla fall. Så att jag inte behöver börja om från noll på hösten. Åtminstone varannan vecka ska jag träna styrka, helst förstås varje vecka. Men babysteps är bättre än ingenting, huvudsaken just nu är att jag tränar styrka. Jag behöver inte göra upp en plan, eller följa ett schema, eller göra specifika övningar. Bara det blir gjort så kan jag bland övningar hejvilt och göra vad jag känner för.