Jag hade verkligen inte trott att jag skulle ha pigga ben efter gårdagens styrketräning. Träningsvärken är brutal idag, och det kommer säkert att vara ännu värre imorgon. Jag sprang nämligen ett spontant tempopass idag, med mjölksyran sprutande den sista kilometern.

Planen var en lugn och skön runda. Få igång benen i ett försök att lätta på träningsvärken. Första kilometern kändes bra, andra kändes bra, tredje likaså och jag blev förvånad när jag såg kilometertiderna. Jag har inte sprungit så fort på länge. Känslan var lätt, benen pinnade på och det kändes inte som om jag tog i. Jag flåsade inte mer än normalt, utan det kändes som normalt tempo.  Jag blev därför väldigt förvånad när jag såg vad klockan visade. Speciellt när det var dagen efter det första styrketräningspasset på över en månad.

Mina pass brukar gå i 7:00 tempo, idag sprang jag i 6:20. Kilometer efter kilometer. Den sista kilometern beslöt jag att trycka på ännu mer. Klockan stannade på 5:58 och det är typ tävlingsfart för mig. När jag tränat för att springa milen på lopp. Nu var det visserligen bara en kilometer, men det var ändå med sju kilometer i benen redan.

Jag är så nöjd med dagens runda. Kanske det finns lite fart gömt i mina ben i alla fall. Jag vet att det inte är något fel på konditionen, men jag har tvivlat på farten. Jag har försökt lägga in lite intervaller i min träning, kanske det har hjälpt. Det känns i alla fall riktigt skönt att ha sprungit ett spontant tempopass med en riktigt bra känsla hela rundan. Jag var inte ens trött på slutet. Eller jo visst, trött, men inte tokslut. Det kändes inte som om jag tog i för allt jag är värd för att kunna springa fort, utan benen rullade på av sig själv och farten bara fanns där idag.

Den här känslan har jag väntat på!