Vill man inte springa långt, kan man springa fort. Eller nåt. Just nu känns det faktiskt riktigt kul att springa fort. Jag springer inte intervaller, utan mer tempopass. Där hela löpturen går i ett för mig snabbt tempo, inte max, men heller ingen vila.

Jag vet inte vad som har hänt. Plötsligt finns farten bara där. Dagens löptur gick ännu snabbare än när jag senast sprang. Dessutom med en riktigt bra känsla. Det känns inte som om jag tar i och som om jag måste pressa mig själv, utan benen rullar på av sig själv. Jag får inte mjölksyra, blir inte tokslut eller jätteflåsig, utan allting bara fungerar.

När jag har försökt springa intervaller, känns det som om jag inte kommer upp i tempo. Då känns det mycket mer som om jag är tvungen att ta i, kämpa och pressa. Det här är en helt annan känsla. En mycket lättare känsla, mer flow och mer att det går av sig självt utan att jag behöver tänka på att hålla tempot uppe. Jag springer liksom i 6:10 utan att pressa.

Dagens sista kilometer sprang jag i 5:40! Det är toksnabbt för att vara mig. Jag har inte rört mig kring såna kilometertider sedan förra året. Sån fart med sex snabba kilometer i benen redan och jag kan inte vara annat än nöjd. Supernöjd! Kanske det här är ett vinnande koncept för mig? Transportcykling till jobbet för kondition och uthållighet och mer tempopass för fart och snabbhet. Just nu verkar det i alla fall fungera och jag tackar och tar emot.