Om det är viktigt med uppvärmning, är det också viktigt att inte öppna för hårt. Jag har många gånger gjort det misstaget, speciellt på lopp. Adrenalinet sprutar, jag är ivrig på att springa, alla andra är också ivriga och jag går med i tjurrusningen i början. Jag dras med i stämningen och tempot. Under mitt andra halvmaraton i Tallinn tror jag att jag sprang första kilometern i 5:30 fart. Ungefär en minut snabbare än jag gjort på träningspass och mycket snabbare än jag siktade på att springa i. Även om jag var i bra form då, var jag inte i sådan form som att springa halvmaraton i 5:30 fart.

Ibland är det svårt bara att inte öppna för hårt. Som idag. Benen var pigga, det var sol ute, jag kände mig fräsch i kroppen och ivrig på att springa. Då är det svårt att hålla tempot nere när det känns så bra. Samtidigt är det ju inte konstigt att det känns bra och jag är pigg, jag är bara på första kilometern ännu 😉 I något skede blir det tyngre.

Idag blev det tungt kring tre kilometer. Tempot blev långsammare, benen blev tröttare och jag flåsade mer. Jag var tvungen att gå några steg för att hämta andan. Eller för att jämna ut den. Hitta tillbaka till rytmen, börja om från början. Gör om gör rätt.

När jag kollar på klockan nu efteråt märker jag en tydlig dip vid tredje kilometern. Efter min lilla gångpaus hittade jag rytmen igen och jag kunde springa på i ett jämnt tempo de övriga kilometerna. Alltför hårt i början, gångpaus i mitten, men jämnt och fint i fyra kilometer. Inte så tokigt sist och slutligen. Jag måste bara komma ihåg att inte öppna för hårt. Det är ju det uppvärmningen är bra för…