Jag springer vidare och löpningen känns faktiskt riktigt bra just nu. På söndagen sprang jag tio kilometer, idag blev det sju. Jag är nästan förvånad över hur bra kroppen känns. Det gör inte ont någonstans, jag fick inte träningsvärk efter söndagens längre pass och benen var pigga idag också. Då tränade jag dessutom styrka igår och jag borde inte ha känt mig så fräsch som jag gjorde. Eller borde och borde, jag var snarare förvånad över hur bra det kändes. Tidigare när jag börjat steppa upp löpningen har det resulterat i en seg känsla i kroppen.

När jag tränat inför maraton har långpassen planerats in noga för jag vet hurudan återhämtning som krävs. Ibland flera dagars vila. Nu är ju inte tio kilometer något långpass egentligen, men för mig är det ändå betydligt längre än jag sprungit på flera månader. Normala löppass har varit kring 5-7 kilometer.

Jag är glad och tacksam över att jag kanske äntligen är där jag velat vara hela hösten. Året? Att jag kan springa milen utan desto mer förberedelser vilken dag som helst i veckan och sedan springa igen om en dag. Jag behöver ingen extra återhämtning, utan jag är i så bra form att passet inte sliter. Det är som ett vanligt pass helt enkelt, bara lite längre.

Jag gissar på att ifall jag kommer att steppa upp löpningen ytterligare, då kommer det att börja slita på kroppen mer. Då kommer jag att behöva planera in den övriga träningen på basen av vilken dag jag ska springa långpass på. Inte träna tung styrka dagen innan långpasset och inte planera in intervaller dagen efter. Been there done that 🙂