Det här skulle ha varit raceweek. Tallinn maraton är på söndag och som bekant ska jag inte springa då. Senast jag kollade på hemsidan skulle loppet arrangeras, men annorlunda. Ny startplats, ingen publik vid start eller mål, negativ coronatest krävdes och det var säkert något annat ännu. Jag läste inte så noga igenom allt, eftersom jag ändå inte ska springa. Jag tyckte mest att det var tur att jag hade bestämt mig för att inte springa, eftersom det verkade komplicerat och jobbigt. Och det var ändå för bara själva loppet. Jag har inte ens kollat hur det skulle ha varit med resan…

Ifall det här hade varit raceweek, då hade jag fått ett superbra sista pass inför. Om jag på lördagen hade tunga ben, flög jag fram idag. Jag var flåsig, men benen pinnade på. Idag hade jag lätta ben och bra tryck. Det var en helt annan känsla än på lördagen. Idag är jag istället förvånad över hur lätt det kändes, eftersom jag ändå hade jobbat på dagen och det blev en kvällsrunda. Första kvällsrundan på länge.

Oftast brukar jag springa på lediga dagar, eller innan jobbet. Jag minns inte när jag senast skulle ha sprungit efter klockan sex på kvällen. Snart måste jag komma ihåg reflexvästen igen. Så att det inte går som förra året, att jag plötsligt blir överraskad över hur snabbt det blir mörkt.

Nu hoppas jag att dagens pass är min normala form och att lördagens tunga känsla bara var ett undantag. Jag vill nämligen springa mycket i höst och det är klart att det är roligare ifall känslan är bra i kroppen.