Dagens långpass var trögt från början till slut. Idag var verkligen inte min dag. Det var hela tiden något som störde. Skosnöret gick upp, andra skosnöret gick upp, jag hade för varmt, det blåste och jag fick kallt, det var lite halt, jag var tvungen att kissa i skogen (!). Trots olika störningsmoment kunde jag ändå springa nästan 15 kilometer. Det tycker jag bevisar att jag är i form, eller att jag har ett starkt pannben. För hade jag inte varit i form, hade jag nog säkert gett upp efter tre kilometer och gått hem. Struntat i det hela. Nu kunde jag ändå kämpa på, trots att det inte var min dag.

Jag vet inte varför det kändes så trögt idag. Jag borde ha varit pigg i kroppen, eftersom det inte blev något långpass förra veckan. Det var inte ens benen som protesterade, det bara kändes tungt idag. Jag tror kanske att det berodde på kylan. Det var minusgrader när jag startade, småhalt på vägarna (jag behöver köpa de där trailskorna nu) och kanske kroppen fick en chock. Att jag inte var varm i kroppen och att lungorna inte var vana med den kyliga luften. För det kändes ändå bättre mot slutet. När jag kommit igång.

Jag är nöjd över distansen och att jag inte gav upp. Över 14 kilometer är ett bra långpass. Just nu är jag i sådan form att jag räknar allt över tolv kilometer som långpass. Det är klart att jag önskar att springa längre, fortare, med bättre känsla, med lättare ben och så vidare, men 14 kilometer är ändå godkänt. Speciellt med den känslan jag hade idag. Jag försöker påminna mig själv om att för bara någon månad sedan var tio kilometer ett långpass och nu springer jag över 14, trots en sämre dag.