Maratonplanen går framåt, den här veckan har varit en riktigt bra träningsvecka. Jag har sprungit både ett längre pass på över tio kilometer och ett långpass på över 16. Det känns i benen, men samtidigt är det en skön känsla. Som att jag är igång nu. Att maraton inte alls är omöjligt.

Det är precis den känslan jag vill ha. Jag vet ju att maraton är både jobbigt och tungt, men samtidigt är inte maraton omöjligt. Eller med träning ska det inte vara det. Jag vill komma in i ett mindset där jag vet att jag kommer att klara det. Därför känns långpassen extra viktiga just nu. Det är där nyckeln ligger. Sen någon gång ifall jag börjar fundera på tidsmål, behöver jag lägga in mer intervaller och fart i träningen, men just nu är mängden viktigast.

Det är klart att steget från 16 kilometer till 42,2 ännu är långt, men jag ska inte springa 42,2 på träning heller. Det längsta jag sprungit innan maraton är 27,5 kilometer. Dit är steget från 16 betydligt kortare. Kan jag bara öka på längden på mina långpass med någon kilometer i veckan är jag snart uppe i över 25 kilometer. Kommer jag bara dit, klarar jag nog ett maraton också.

Nu ska jag fortsätta med mina långpass, öka försiktigt med en eller två kilometer i veckan. 16 kilometer kändes lätt igår, förutom att det var ganska kallt och blåsigt och att jag därför ville sluta. Benen kändes ändå pigga och hade nog kunnat fortsätta. Nästa vecka siktar jag på att springa lite längre igen.