Det krävs visst alltid bara ett riktigt bra långpass för att jag ska känna att jag är tillbaka igen. Inte för att jag ens varit borta, men förra veckan blev inte den träningsvecka jag hade hoppats på. Den här veckan har i alla fall börjat bra. Riktigt bra. Idag sprang jag 18 kilometer och det finns fortfarande en känsla av att det finns mer att ge. Jag hade nästan trott att gränsen skulle ha kommit, men nej då. Jag har fortfarande pigga ben och bra tryck i steget. Trots långpass i solsken och värme.

Jag springer ännu enligt principen gå 100 meter, spring 900. Det fungerar bra för mig. Det är kanske också en orsak till varför jag inte blir trött. Benen blir inte stumma, jag får inte ont, utan jag kan tassa på. Farten är nästan samma som om jag hade sprungit hela vägen. Jag  tror nog att det hjälper att ha små pauser hela tiden. På det sättet har jag något att se framemot. Jag tänker bara en kilometer i taget, sen får jag vila.

Jag är nästan förvånad över hur bra det känns. Hur jag orkar springa så långt. Idag var det solsken, varmt och svettigt. Egentligen borde jag ha haft vatten med mig. Nu hade jag bara dextrosol som jag knaprade på. Snart tror jag nog att jag måste börja ha extra energi med mig. Mina långpass börjar vara så långa att det kommer att krävas mer än några bitar dextrosol.

Men fortfarande pigga ben alltså. Jag minns bara från maraton ifjol att jag redan vid 18 kilometer var nära att ge upp. Jag var slut och trött då redan. Nu är jag väl inte i maratonform ännu, men 18 kilometer gick hur lätt som helst. Dessutom har jag ännu tid att träna tills mitt maraton i september. Att det nu redan känns bra, är väl ett gott tecken?