Jag har tidsmål inför Tallinn, som jag inte skrivit om ännu, och på torsdagen sprang jag mitt testpass inför. Samtidigt också mitt sista långpass inför. Femton kilometer i planerat maratontempo. Hur gick det?

Helt okej faktiskt. Ungefär enligt planen. Jag startade lite långsammare än planerat maratontempo, för att sedan öka på slutet. Det kommer också att vara min strategi på loppet. Att inte öppna för hårt, utan nästan springa för långsamt i början. För att sedan förhoppningsvis ha krafter kvar på slutet för att öka och trycka på.

På torsdagen fungerade i alla fall min strategi bra. Nu sprang jag ju visserligen ”bara” femton kilometer, men ändå. När jag kollar på klockan så ser jag en tydlig ökning i tempot mot slutet. De sista fem kilometerna gick betydligt snabbare än de första fem. Dessutom kändes det som om jag hade mer att ge. Jag tror nog att det här kommer att vara en bra plan.

Nästa vecka ska jag ännu springa ett lite längre pass. Då är planen att försöka hålla ett högre tempo hela passet igenom. Jämt från början till slut. Ungefär tio kilometer. Sedan ska jag ännu springa några intervallpass och sedan är jag redo för maraton då. Eller så inte 🙂

Just nu känns i alla fall formen bra och som om jag är redo. Nervös, men redo. Jag blir nästan lite nervös nu redan när jag tänker på det. Jag tror att jag kommer att bli mer nervös ju närmare loppet kommer. Det är alltid så mycket känslor inför maraton. Iver, nervositet, oro…