Jag tränar faktiskt annat än löpning också. Jag har nämligen börjat simma och gå på gym igen. Gymträningen känns bra, simningen not so much. Jag har simmat två gånger nu och jag hade glömt bort hur tungt det är. Och svårt. Jag kämpar på med frisim, men kan fortfarande inte ens simma 25 meter. Ibland klarar jag knappt två armtag, innan jag måste sluta och byta till bröstsim. Simning är så en teknikgren.

Gör jag det inte rätt, blir det jättetungt jättefort. Då blir det just två armtag och sedan bröstsim. Och andningen. Suck! Ibland får jag till det, men oftast hostar jag, frustar, får kallsupar. Ändå tycker jag nästan att det är lättare att hitta tillbaka till rätt teknik med frisim än med bröstsim.

Då på våren när jag gick en simteknikkurs visade det sig ju att jag simmat bröstsim fel hela tiden. Med frisim hade jag ingen förkunskap, där gjorde jag bara som instruktören sa. Där lärde jag mig rätt från början. Det är mycket svårare att lära om sig när jag simmat fel hela tiden. Jag märker tydligt med mig själv att jag går tillbaka till min gamla felaktiga teknik i bröstsim när jag blir trött.

Nu när jag simmar med pulsklocka märker jag också hur trött jag blir. Hur högt pulsen stiger. Jag blir andfådd och flåsig. Jag tycker jag har svårt att hitta lugnet, jag blir stressad. Då är det svårt att få till andningen och då blir det inte många meter frisim. Jag tappar koncentrationen för det är för mycket att tänka på. Speciellt nu när jag ännu är nybörjare och måste tänka på vad jag gör. Det kommer inte automatiskt. Simning är en svår teknikgren och det har alltid varit orsaken till varför jag är tveksam till triathlon.

Jag simmar dessutom bara i pool, öppet vatten ska vi inte ens tala om ännu 🙂